Konsertrecension: Conor Oberst, Filadelfiakyrkan, 26/1

Det har gått drygt tre år sedan Conor Oberst senast stod på Filadelfiakyrkans scen. Då var han tryggt uppbackad av sina kollegor i superbandet Monsters Of Folk medan han i lördags ensam var huvudnumret - en situation som Oberst till synes verkade njuta av.

Den inledande låten, The Big Picture, framfördes med en darrig röst och en nerv som för tio år sedan var Oberst signum. När han efter låten byter gitarr anar jag en djup lättnande suck och när han sedan, till publikens jubel, börjar spela introt till First Day Of My Life är det den mogne och mer kontrollerade Oberst som sitter bakom mikrofonen. Visst har den äldre versionen av Conor Oberst fortfarande kvar talangen att skriva bra låtar, men mycket av den mörka melankoliska bild som han tidigare lyckades måla upp har ändrats till en mer alldaglig siluett av livet. På ett sätt är de inledande låtarna två ytterligheter i Oberst karriär, först den mörka och frustrerande The Big Picture och sen den ljusare kärleksvisan First Day Of My Life. Här verkar även publikens preferenser delas då de äldre personerna verkar sukta efter låtar från tidiga skivor medan de yngre vill höra nyare material. Sammanfattningsvis spelas, inte alls oväntat, en övervägande del låtar från skivor släppta de senaste fem åren men även vissa äldre låtar smyger sig in.

Med sig från Omaha har Conor Oberst multiinstrumenatlisten Ben Brodin som utseendemässigt ser ut lite som en galen kemist och som musikalisk verkar vara oerhört begåvad. På flera av låtarna är det han, skickligt spelandes på en xylofon, som fångar blickarna och inte den annars givna centralfiguren Oberst. När Brodin senare sätter sig med en elgitarr i knät så ser det väldigt obekvämt ut men när han väl spelar låter det som en Nels Cline i högform, kanske framför allt i det solo han river av i At The Bottom Of Everything.

Inte helt oväntat välkomnar Oberst efter några låtar upp systrarna Söderberg i First Aid Kit på scenen. First Aid Kits senaste skiva The Lion's Roar (som för övrigt Ben Brodin spelar piano på) spelades in i Omaha av Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis och på skivan medverkar även Conor Oberst. Oberst kallar själv systrarna för den bästa kör han kan ha och tillsammans framför de bland annat låtarna Lua, An Attemp To Tip The Scales, Make A Plan To Love Me, Southern State och First Aid Kit-låten King Of The World (som är skriven av Oberst). Vissa låtar känns som att de inte riktigt passar i det lilla formatet, till exempel Classic Cars som trots systrarnas kör blir ganska intetsägande.

Oberst bjöd även på en hel del nytt material (kan det vara en ny skiva på gång?), bland annat låten Kick som med låtraden "But you should go in style to Stockholm for a while" fick en applåd av de uppmärksamma i publiken. Andra låtar som mottogs med applåder var Ladder Song, Breezy och den gamla låten June On The West Coast som var lika bra som oväntad.

En perfekt avslutning hade kunnat vara allsången i Laura Laurent men istället var det annan låt från samma skiva som blev kvällens sista - Waste Of Paint. På ett sätt avslutar Oberst på samma sätt som han inledde på, med en känsla och nerv som mognar bort för varje skiva han släpper men som ändå alltid träder fram när han spelar live.

Slutligen måste förbandet Idiot Wind kommenteras då hon stod för en snygg och vacker inledning på kvällen. Hennes knappa halvtimmes långa spelning bidrog än mer till en längtan efter en debutskiva av henne - en skiva som vi redan väntat för länge på.

Bright Eyes släpper nytt album

Idag publicerade skivbolaget Saddle Creek Records den fantastiska nyheten att Bright Eyes kommer släppa nytt album den 15 februari nästa år - samma dag som frontfiguren Conor Oberst fyller 31 år. Albumet kommer heta The People's Key och kommer innehålla 10 låtar.

Saddle Creek utlovar konstfulla arrangemang och trollbindande låtar signerade Oberst. Skivan är inspelad i bandets egen studio i Omaha och som vanligt producerar multiinstrumentalisten Mike Mogis.

Låtlista för The People's Key:
1 Firewall
2 Shell Games
3 Jejune Stars
4 Approximate Sunlight
5 Haile Selassie
6 A Machine Spiritual (In The People’s Key)
7 Triple Spiral
8 Beginner’s Mind
9 Ladder Song
10 One For You, One For Me

I augusti i år släppte Bright Eyes låten Coyote Song som en del av The Sound Strike - en bojkott av delstaten Arizona och deras inhumana behandling av invandrare.

Veckans Skiva v. 21: Desaparecidos - Read Music / Speak Spanish

Som en kniv skär Conor Oberst med sin röst rakt in i själen. Som ett vulkanutbrott dånar de distade gitarrerna så att hela kroppen skakar. Det är ingen mardröm, det är Desaparecidos.

Conor Oberts är en av de mest produktiva artisterna inom indiepopen. Mest känd är han för sitt band Bright Eyes men de senaste två åren har han även släppt två skivor tillsammans med The Mystic Valley Band, samt en skiva med supergruppen Monsters Of Folk. Som femtonåring var Oberst med och bildade bandet Commander Venus tillsammans med bland annat Tim Kasher som senare startade bandet Cursive. Commander Venus spelade rockmusik med inslag av punk och emo och släppte två album, Do You Feel At Home? 1995 och The Uneventful Vacation (Spotify) 1997. Under tonåren spelade Oberst även trummor i bandet Park Ave. som släppte skivan When Jamie Went To London... We Broke Up (Spotify ) 1999.

Deaparecidos bildades 2001 mellan de två Bright Eyes-albumen Fevers and Mirrors och Lifted. Med Desaparecidos gjorde Oberst låtar som påminner om Commander Venus hårdhet och som ligger långt ifrån den indiefolkrock som han har blivit känd för. Oberst lämnade Desaparecidos 2002 för att satsa fullt ut på Bright Eyes som slog igenom på allvar 2005 i och med de två albumen I´m Wide Awake, It's Morning och Digital Ash In A Digital Urn.

Read Music/Speak Spanish spelades in under en vecka och man kan höra spontaniteten i musiken. Det är stundtals otight och stundtals en aning falskt men det går dock lätt att förlåta då det bidrar till en replokalskänsla som passar den distade och skitiga ljudbilden väldigt bra.

Skivan består av nio hänsynslösa låtar, en personlig favorit är det andra spåret Mañana som i sex åttondelstakt valsar fram likt skrikande gastar på bal. Ingen låt faller ur ramen och efter första låten vet man vad man kan vänta sig av de övriga spåren. Det är hårt, det är skitigt, det är energiskt och det är jäkligt bra.

Read Music/Speak Spanish på Spotify.

Konsertrecension: Monsters of Folk, Filadelfiakyrkan, Stockholm 19/11

Det är synd om folk som går på gudstjänst, för kyrkans stolar är utformade så att man inte ska kunna somna där. Men oftast pågår inte dessa tillställningar i två timmar. Det gör heller inte aftonens event – det pågår i tre och en halv. Men medan rumpa och rygg lider i det tysta, så njuter öga och öra desto mer. Framförallt vid den tidpunkt då de två förstnämnda helt domnat bort.

Monsters of Folk börjar sin spelning i Filadelfiakyrkan med den svängiga låten ”Whole Lotta Losin’”, som kanske hade varit snäppet vassare om man faktiskt sett låtens skapare, M. Ward, som tyvärr gömmer sig bakom pianot. Och sedan, på klassiskt Dylanmanér, blir det mörkt mellan varje låt. När ljuset åter slås på så har bandmedlemmarna bytt plats, instrument, eller helt enkelt gått av scenen. Man varvar låtar från bandets debutskiva med låtar av Bright Eyes, My Mornings Jacket och M. Ward solo.

Konserten börjar en aning trevande med ett ljud som är under all kritik, speciellt i de ”rockiga” låtarna som ”Man Named Truth” och Bright Eyes-låten ”Soul Singer in a Session Band”, där man har svårt att urskilja instrument och sång ur den stora ljudmassan. Det känns även som att tempot på låtarna är lägre än vad de är på skiva, vilket gör att de känns aningen sega. I de första låtarna med full settning kan man även förnimmas av en viss otighthet, speciellt från trummisen Will Johnsons sida, detta var dock inget som fortskred så värst länge utan resten av konserten skötte han med bravur bakom trumsetet.

Att bilda så kallade supergrupper är ingen dum idé alls, så länge medlemmarna kommer från ungefär samma genrer – Monsters of Folk är ett bra exempel på detta. En person som gillar M. Wards musik tilltalas nog både av Bright Eyes och My Morning Jackets, men man märker att publiken är lite uppdelad och applåderar lite extra när ens favorit spelar en egen låt. Ett nummer som däremot fick hela publiken att tjoa av förtjusning var M. Wards ”ragtimesolo” på akustisk gitarr, detta tillhörde utan tvekan en av kvällens höjdpunkter och blev även en liten brytpunkt då man resten av konserten inte längre tänkte på rygg- och rumpvärken utan istället njöt av den (nästan) ständigt trollbindande musiken.

I och med Monsters of Folks debutskiva så har den otroligt produktive Conor Oberst släppt fyra fullängdsalbum på lite mer än två år. Bright Eyes senaste skiva, Cassadega (2007), präglades av folk-inspirerade rocklåtar vilket han utvecklade under två album i sitt soloprojekt tillsammans med The Mystic Valley Band. Med bandkamraterna i Monsters of Folk har han utvecklats ytterligare och verkar nu gå mot ett mer noisepoppigt sound, i alla fall om man ska utgå från liveversionerna av Bright Eyes-låtarna ”Another Travelin’ song” och kvällens överlägset bästa nummer ”Hit the Swich”. För Bright Eyes-entusiasterna i publiken var nog ”Kathy with a K’s song” och ”The Big Picture” lika oväntade som fantastiska. Medan ”Smoke Without Fire”, urspungligen inspelad ihop med M Ward, lika given som Mike Mogis mandolinintro i ”We Are Nowhere And It’s Now”.

Ward-fansen fick även de sitt med låtar som ”Chinese Translation” och ”One Life Away”. Jim James bjöd på bland annat låtarna ”Golden” och ”Look At You”. Bland höjdpunkterna av bandets gemensamma låtar kan ”Map Of The World”, och lugna ”The Sandman, The Brakeman And Me” – om att sova på tåg – vara värda att nämna.

Ofta spelar hela bandet varandras låtar, och det är även vanligt att man delar upp verserna mellan sångarna. Detta leder till att alla gör varsin tolkning av sångmelodin och helt enkelt ändrar den så man inte längre känner igen den. Detta är troligen mer givande för bandet än vad det är för publiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Monsters of Folk skulle passa bättre i en lokal med stående publik. Det blev inget direkt samspel i Filadelfiakyrkan, utan när bandet hoppade runt i de mest ”hårda” partierna så satt publiken och nickade lite lätt med huvudet och stampade takten med högerfoten. Bandet verkade dock inte störa sig på den sittande publiken utan spelade med ett stort leende på läpparna genom hela konserten. De verkar ha väldigt roligt tillsammans och bli inte förvånade om det kommer en uppföljare på deras debutskiva nästa år!

Bright Eyes släpper julskiva på vinyl

Bright Eyes julskiva A Christmas Album släpps den 30 oktober på vinyl. Den släpptes första gången på cd 2002, och då som nu går alla intäkter till Nebraska AIDS project. Medverkande på skivan, förutom Conor Oberst och Mike Mogis, är bland annat Maria Taylor, Matt Oberst (Conors äldre bror) och Rilo Kileys gitarrist Blake Sennett.

Skivan går endast att köpa direkt från Saddle Creek records och kostar 15 dollar. Länk Här.

Conor Oberst och M. Ward i samarbete

2000-talets svar på Traveling Wilburys har sett dagens ljus, nämligen bandet Monsters of Folk bestående av Conor Oberst och Mike Mogis från Bright Eyes, Jim James från My Morning Jacket samt singer/songwritern M. Ward. De släpper sitt debutalbum den 22 september och kommer följa upp debuten med en turné i USA och senare i Europa. De kommer till Fiadelfiakyrkan i Stockholm den elfte november.