Konsertrecension: Anna Ternheim, Växjö Teater, 14/11

Ljuset dämpas och ett fullsatt Växjö Teater går från ett förväntansfullt sorl till helt knäpptyst. Tystnaden håller i sig medan ridån dras undan och en bländande strålkastare skapar en siluett av en kvinna med gitarr. Med textraden Me and you, I better laugh in 20 years from now, with some perspective and dedication, I will find somebody new inleder Anna Ternheim en kväll av melankoli, mörker och välbehag.



Problemet med solokonserter i allmänhet är att de lätt blir enformiga och tråkiga. Många artister hade säkerligen valt att bygga sina konserter runt deras mest kända låtar för att på så sätt hålla uppe publikens intresse, så är dock inte fallet med Anna Ternheim. Redan som andralåt bjuder hon på vackra Troubled Mind, en låt som endast finns med på den sedan länge slutsålda limiterade dubbelskivan av debutalbumet Somebody Outside. För ungefär ett år sedan såg jag Ternheim på Babel i Malmö. Då en i publiken önskade just Troubled Mind gjorde Ternheim ett tappert försök att spela låten, men efter halva första versen kom hon av sig med ursäkten: Jag har inte spelat den på fyra år, jag får ta en retur på den i vår. Våren har blivit höst och Troubled Mind låter bättre än vad den någonsin gjort på skiva.

Ternheim har flera knep att trollbinda publiken på. I låten Black Sunday Afternoon använder hon till exempel en lätt distad akustisk gitarr, vilken bildar en kontrast mot det annars så vackra, och skapar ett lite råare sound, hur rått det nu kan bli. Hon utnyttjar även sångmikrofonen på ett bra sätt då hon som en effekt backar en meter bakåt och sjunger de mest lågmälda partierna.


När konserten börjar leda mot sitt slut går Ternheim fram till scenkanten och sjunger en strålande a capella-version av Let it rain. Denna prestation tilldelas kvällens längsta och starkaste applåd, helt välförtjänt. Mycket applåder får även Broder Daniel-covern Shoreline som tyvärr har blivit något av ett signum för Ternheim. Visst är det en lysande cover, men efter tre album så finns det flera låtar som kan ta Shorelines plats, speciellt en kväll då merparten av låtarna är "EP- och extramaterial" som för en gång skull får chansen att höras i dess rätta miljö - akustiskt i en liten och intim teater.

Låtar som Lovekeeper, Black Widow, Sombody Outside, No Subtle Men, You Mean Nothing To Me Anymore och inte minst, den äldsta låten av dem alla, No Way Out, får mig, och säkerligen många med mig, att fyllas av ett välmående lugn. Som sista låt ger Ternheim Frank Sinatras låt Fly Me To The Moon, och visst känns det lite som att man flyger till månen och får se våren på Jupiter och Mars när Anna Ternheim fyller ens hjärta med sång.


Fler bilder från konserten i Växjö.
En video med öppningslåten Better Be, inspelad i Alingsås.

Konsertrecension: Emil Jensen, Växjö Teater, 23/9

"En dödsrolig kväll om sorg och saknad" har det stått på affischerna inför konserten, Emil är dock snabb att tillägga att kvällen kommer bli mer döds än rolig. Sorgen och saknaden handlar för Emil till stor del om hans syster som gick bort för tre år sedan. Trots en allvarlig botten så är skrattet aldrig långt borta.

Det är fjärde gången jag ser Emil live och han har alltid lyckats fånga mitt intresse och trollbundit mig med sina berättelser och låttexter. Igår visade han dock en ny sida för mig, som en skicklig musiker. I hans första låt spelar han så bra gitarrspel så jag helt glömmer att lyssna på texten, och på piano briljerar han som jag aldrig sett honom förr. Helt makalöst bra!

Hans konsert består ungerfär till hälften av låtar och den andra hälften ägnar han åt spoken word och andra anekdoter. Vid ett tillfälle funderar han kring religion och kommer fram till att det är väldigt synd om alla agnostiker (de som anser att man inte kan veta om gud finns) och iklär sig rollen som en agnostisk TV-pastor. Ett väldigt bisarrt moment där publiken får agera församling och sjunga med i en lovsång om ovetande.

Efter extranumret Maj förra året tackar Emil för sig och kliver av scenen för sista gången denna kväll. En kväll som som gått alldeles för fort och som frambringat många tankar om sorg och saknad, men framför allt om livet i sig.


Emil fortsätter sin turné fram till slutet av november. Om ni har möjligheten tycker jag verkligen att ni ska se honom, och jag lovar att ni inte kommer bli besvikna om ni gör det.

Fler bilder från konserten hittar ni på Popbrus Flickrkonto.

Emil har även en turnéblogg som ni kan följa här, mycket läsvärd!

Konsertrecension: Electric Wizard, Kafé Deluxe, Växjö, 2/9

Världens antagligen största stoner doom-band, Electric Wizard, gjorde i Onsdags sin enda Sverigespelning på sin nuvarande turné. Denna gjorde de, av någon outgrundlig anledning, på Växjös mysigaste hak, det retrodoftande Kafé Deluxe. Stället har ibland haft undermåligt ljud, så det var med en lätt skepsis jag gick dit, en skepsis som dock visade sig obefogad.

Jag och mitt sällskap anlände i mitten av förbandets spelning. Dessa kanadensare, som går under namnet Blood Ceremony, spelar musik som genast för tankarna till Black Sabbath, om än något mer psykedeliskt. Det handlar om hårdrocksriff, det handlar om tvärflöjt, det handlar om lättproggig heavy metal, och ja, det har gjorts förr och det har gjorts bättre, men spelningen var ändå en helt okej uppvärmning för det som komma skulle.

När bandet gått av scenen så lät jag blicken vandra över publiken. Idel hårdrockare. Trots att både Electric Wizard och Blood Ceremony spelar en typ av metal som har potential att tilltala folk utanför ovan nämnda krets så verkar få av dem ha hittat till Kafé Deluxe den här kvällen och jag känner mig lite lätt bortkommen som den enda hippien i publiken, men inte det minsta obekväm för den sakens skull. Stämningen är nämligen på topp, förväntningarna går nästan att ta på, det är något elektriskt i luften. Ibland bryts det nästan meditativa väntadet av av överförfriskade hårdrockare som för lite väsen, knuffas och stökar, men det är inget som verkar störa någon nämnvärt.

Ganska snart så entrar bandet scenen och i samma ögonblick som det första kvintackordet tar ton så vet jag att det här kommer bli bra. Volymen är öronbedövande och med stor sannolikhet det högsta jag upplevt i den här lilla källaren. Och det är precis så det ska vara. Riffen maler på i ett nästan plågsamt lågt tempo och både sången och gitarrsolona försvinner i den vägg av ljud som kompgitarren och basen skapar. Allt är förstås distat till oigenkännlighet. Över detta hamrar trummisen på i lunkande takt och sätter den där sista touchen som gör det hela snudd på magiskt. När det kommer till vilka låtar de spelade så har jag i ärlighetens namn ingen aning, jag tycker mig lyckas urskilja Funeralopolis som sista låt, men jag är osäker, det har aldrig varit låtarna som varit det viktiga för mig när det kommer till Electric Wizard eller band i samma genre, utan det är känslan, känslan av hopplöshet och förtvivlan. Känslor som bandet verkligen lyckas förmedla på scen.