Konsertrecension: Electric Wizard, Kafé Deluxe, Växjö, 2/9

Världens antagligen största stoner doom-band, Electric Wizard, gjorde i Onsdags sin enda Sverigespelning på sin nuvarande turné. Denna gjorde de, av någon outgrundlig anledning, på Växjös mysigaste hak, det retrodoftande Kafé Deluxe. Stället har ibland haft undermåligt ljud, så det var med en lätt skepsis jag gick dit, en skepsis som dock visade sig obefogad.

Jag och mitt sällskap anlände i mitten av förbandets spelning. Dessa kanadensare, som går under namnet Blood Ceremony, spelar musik som genast för tankarna till Black Sabbath, om än något mer psykedeliskt. Det handlar om hårdrocksriff, det handlar om tvärflöjt, det handlar om lättproggig heavy metal, och ja, det har gjorts förr och det har gjorts bättre, men spelningen var ändå en helt okej uppvärmning för det som komma skulle.

När bandet gått av scenen så lät jag blicken vandra över publiken. Idel hårdrockare. Trots att både Electric Wizard och Blood Ceremony spelar en typ av metal som har potential att tilltala folk utanför ovan nämnda krets så verkar få av dem ha hittat till Kafé Deluxe den här kvällen och jag känner mig lite lätt bortkommen som den enda hippien i publiken, men inte det minsta obekväm för den sakens skull. Stämningen är nämligen på topp, förväntningarna går nästan att ta på, det är något elektriskt i luften. Ibland bryts det nästan meditativa väntadet av av överförfriskade hårdrockare som för lite väsen, knuffas och stökar, men det är inget som verkar störa någon nämnvärt.

Ganska snart så entrar bandet scenen och i samma ögonblick som det första kvintackordet tar ton så vet jag att det här kommer bli bra. Volymen är öronbedövande och med stor sannolikhet det högsta jag upplevt i den här lilla källaren. Och det är precis så det ska vara. Riffen maler på i ett nästan plågsamt lågt tempo och både sången och gitarrsolona försvinner i den vägg av ljud som kompgitarren och basen skapar. Allt är förstås distat till oigenkännlighet. Över detta hamrar trummisen på i lunkande takt och sätter den där sista touchen som gör det hela snudd på magiskt. När det kommer till vilka låtar de spelade så har jag i ärlighetens namn ingen aning, jag tycker mig lyckas urskilja Funeralopolis som sista låt, men jag är osäker, det har aldrig varit låtarna som varit det viktiga för mig när det kommer till Electric Wizard eller band i samma genre, utan det är känslan, känslan av hopplöshet och förtvivlan. Känslor som bandet verkligen lyckas förmedla på scen.