Månadens Skiva v. 37: John Zorn - Naked City

Var fjärde vecka väljer en av oss tre skribenter ut en skiva som alla ska skriva om. Meningen är att skivan ska vara "ny" för de övriga två, för att de ska kunna lyssna med färska öron utan några förväntingar. Denna veckan har Jakob valt John Zorns skiva Naked City.

Jakob:

Det är få band som har fått mig att verkligen häpna. Naked City är ett av dem. Fast då med skivan Torture Garden, en samling med deras mer hardcore-inspirerade låtar. Det här är dock Naked Citys första platta och det är en spretig historia. Här blandas jazz och grindcore friskt och det är inte sällan det går från lättlyssnad swing till helveteshärj och tillbaka igen, bara inom loppet av några få sekunder. Här finns ingen respekt för genres eller vad man som jazzmusiker ska eller bör göra utan John Zorn och hans band spelar vad som faller dem in, men de gör det med enorm precision. Oavsett om det handlar utflippad frijazz eller rent oljud så har bandet koll på allt de gör. Och det är bra låtar också, trots spretigheten så blir det aldrig svårlyssnat, snarare roligt. Man sitter alltid och väntar på vad ska hända härnäst. Merparten av låtarna har Zorn skrivit själv, men det hinns med en handfull covers under de dryga 55 minuter som skivan varar, bland annat en tolkning av James Bond-temat och av Ornette Colemans "Lonley Woman". Överlag så är denna skivan fylld med galenskap och en total avsaknad av respekt för alla regler kring hur musik ska spelas. För mig är det en väldigt förlösande känsla, för dig kanske det bara är oljud, men nu är det jag som lyssnar, och jag gör det med ett leende.


Rasmus:

Omslaget är det bästa med ”Naked City” – jag kan sitta och titta på döden och destruktiviteten nästan hur länge som helst. Men det är klart att skivan med alldeles för många spår även går att lyssna på. Men innan jag går in på det soniska måste jag klarlägga två saker; saxofon är långt ifrån mitt favoritinstrument och jag har väldigt svårt för den typ av gubbiga jazzklinkande som förekommer här och var i bakgrunden på Zorns platta.

Bortsett från sådana petitesser är ”Naked City” en skiva att räkna med. Jag gillar när det skriker, skränar och gör lite ont. Skivan borde ha innehållit mer sådant. Låtarna ”Snagglepuss” och ”Punk China Doll” borde varit mindre jazziga, längre och mer ”olyssningsbara”.

Kortkorta ”N.Y. Flat Top Box” är dock fantastisk! Lite country, lite jazz och lite… avfallskvarnssaxofon?

Men det här är en platta som också gör mig hungrig och uttråkad. Det är för platt och händer för lite. Enligt min smak. Men jag kan lätt se vad som fångar andra. Kanske kommer även jag en dag stå på barrikaderna och proklamera ut min kärlek till ”Naked City”. Men inte här, inte nu.

Nu nöjer jag mig med att eventuellt låta ”Naked City” agera soundtrack åt regniga nätter ute på stadens gator…


Anton:

Jag har aldrig tidigare lyssnat på John Zorn så inför första spåret på Naked City, Batman, hade jag inga förväntningar, ärligt talat visste jag inte alls hur det skulle låta. Till min glädje hörde jag skickliga musiker och innovativa inslag. Med ena benet i frijazz och det andra i grindcore så bygger John Zorn upp ett minst sagt intressant sound. Han blandar även in andra stilar hej vilt. Med min beskrivning kan man tro att skivan är svårlyssnad, vilket jag inte alls upplever är fallet. Allt hänger ihop på ett obeskrivligt sätt, och ofta genererar låtarna ett leende på mina läppar. Toppen nås i låten N.Y. Flat Top Box, en låt som börjar som en vanlig countrydänga, för att sedan gå över i massivt oljud, vidare till ett bassolo, tillbaka till oljud, för att sedan komma tillbaka i country igen. Allt inom loppet av 46 sekunder.

Skivan på Spotify HÄR (länk)