Konsertrecension: Red Sparowes, Debaser Slussen, Stockholm 4/10

Det finns ganska många fällor för ett postrockband att gå i. Att bygga sina låtar helt runt crescendon, att se basen mest som en stabil grund att bygga gitarrmelodier över, att låta trummisen mata monotona rytmer för att öka tyngden. Detta är tre av dessa fällor, det finns så klart långt många fler. Red Sparowes undviker dock alla tre med bravur under kvällen.

Visst finns det låtar som bygger mycket på en ökning av både ljudstyrka och intensitet, men under tiden detta sker så rör sig musiken framåt, inget matande av samma riff om och om igen, istället utvecklas musiken samtidigt som den blir mer överväldigande för var sekund som förflyter. Oftare struntar de dock helt i crescendobiten och går från direkt lågmält till enorma gitarrväggar i ett enda taktbyte. Ett knep som funkar väldigt bra om det görs på rätt sätt, vilket bandet i fråga utan tvekan har.

Till skillnad från många band inom samma genre så låter Red Sparowes basen ta väldigt mycket plats. Den är minst lika delaktig i att bygga melodier som de tre gitarrerna. Ibland läggs fokus helt på basen medan gitarrerna skapar ljudväggar och trummisen frenetiskt misshandlar sina cymbaler. De är några av de finaste stunderna under hela konserten, när basriffen är det enda som går att urskilja klart.

Även trummisen tar större plats än jag är van vid i postrock. Istället för att snällt bidra med en stabil, monoton tyngd så varieras trumspelet utan att för den skull tappa fokus och vikt.

Kort sagt så är Red Sparowes ett otroligt kompetent band, kanske till och med mer så live än på skiva. Och med tanke på att deras plattor tillhör postrockens främsta så vill det inte säga lite.