Det börjar med brus. På scen syns två herrar vid varsin laptop. Framför dem hänger ett transparent skynke på vilket det projiceras en spetsig boll som pulserar i takt med musiken. Ju starkare musiken växer sig desto större blir bollen. Ju fler olika ljud som hörs desto mer spretar den. Tillslut täcker den hela skynket.Murcofs musik bygger upp en dyster stämning, som en avgrundsblandning av klickande electronica, ambient, minimal techno och elektronisk konstmusik. Det blandas brus, samplade instrument, elektroniska melodier, klick och sprak, dån och dunk utan att för den skull bli osammanhängande. Musiken växer och krymper om vart annat, ofta låter dem ljud växa sig nästan öronbedövande för att helt försvinna utan att något tar dess plats. Lika ofta kommer starka ljud helt utan förvarning och får mig och många andra att rycka till i sina stolar.
Till detta spelas en visuell show upp på skynket, som precis som musiken växer och sjunker. Lite som en visualiser i valfri musikspelare, fast som skapad av en digitaliserad minimalist. Rutnät i 3D, stjärnliknande samlingar av prickar, streck i vitt och blått, nej, mina ord gör inte bilderna rättvisa. Men jag kan säga att det är något av de bästa visuals jag sett.
Tillsammans ger musiken och bilderna en fantastisk upplevelse. Jag går gång på gång vilse både bland ljuden och bilderna, men lika snart som jag fastnat med ögonen så kräver öronen min uppmärksamhet.
Tyvärr är spelningen något kort, runt en timme håller de på, de hade gärna fått hålla på ett tag till. Men kanske hade det blivit för mycket med en mycket längre spelning, helhetsintrycket är trots allt överväldigande.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar