Jag är rejält trött och vill egentligen vara hemma och sova. Samtidigt spelar Magic Numbers på Göta Källare och där vill jag också vara. Istället befinner jag mig på Kägelbanan, för att beskåda The Divine Comedy.Förbandet heter Cathy Davey och har en fantastiskt raspig röst. Om den är sån eller om det beror på hennes förkylning låter jag vara osagt. Fin är den i alla fall. Hennes musik låter live som tidiga Billy Bragg – det vill säga en ensam distad gitarr som står för både melodi, ackord och rytm (samt en och annan basgång). Jag blir positivt överraskad – vad kan man förvänta sig av en ensam kvinna med gitarr? – och piggnar till lite.
Förväntningarna är heller inte skyhöga på Neil Hannon. Visst, hans låtar som The Divine Comedy är stundtals fantastiska. Men kommer han att ensam med piano och gitarr att kunna fängsla en i nittio minuter? Svar: ja.
Neil kommer in på scenen med pipa, portfölj, plommonstop och kostym och öppnar med låten ”Sweden”, och har därmed publiken på sin sida redan från första stund. Sedan levereras ett pärlband av hitlåtar: ”The Complete Banker”, ”Becoming More Like Alfie”, ”A Lady Of A Certain Age”, “Everybody Knows (‘cept You)” och “At The Indie Disco” för att bara nämna några. Samt en cover på Human Leagues “Don’t You Want Me?” (och en kort, men fantastisk – och instrumental – tolkning av New Orders “Blue Monday”).
Neil bjuder verkligen på sig själv: later publiken välja låtar, drar imitationer, sjunger om Reinfeldt, och ja fan, han trivs verkligen. Sällan har jag sett någon på en scen som utstrålar sådan glädje.
Inte gör det heller något att denna teatrala pop stundom svänger rejält.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar