Veckans låt v. 48: The Divine Comedy - The Complete Banker

På grund av tidsbrist blir det här ett kort inlägg, precis som sist när jag tipsade om Divine Comedy. Så med andra ord förtjänar Neil Hannon att tipsas om igen. Här kommer en dansant låt om en bankman!

Konsertrecension: The Divine Comedy, Kägelbanan, Stockholm 21/10

Jag är rejält trött och vill egentligen vara hemma och sova. Samtidigt spelar Magic Numbers på Göta Källare och där vill jag också vara. Istället befinner jag mig på Kägelbanan, för att beskåda The Divine Comedy.

Förbandet heter Cathy Davey och har en fantastiskt raspig röst. Om den är sån eller om det beror på hennes förkylning låter jag vara osagt. Fin är den i alla fall. Hennes musik låter live som tidiga Billy Bragg – det vill säga en ensam distad gitarr som står för både melodi, ackord och rytm (samt en och annan basgång). Jag blir positivt överraskad – vad kan man förvänta sig av en ensam kvinna med gitarr? – och piggnar till lite.

Förväntningarna är heller inte skyhöga på Neil Hannon. Visst, hans låtar som The Divine Comedy är stundtals fantastiska. Men kommer han att ensam med piano och gitarr att kunna fängsla en i nittio minuter? Svar: ja.

Neil kommer in på scenen med pipa, portfölj, plommonstop och kostym och öppnar med låten ”Sweden”, och har därmed publiken på sin sida redan från första stund. Sedan levereras ett pärlband av hitlåtar: ”The Complete Banker”, ”Becoming More Like Alfie”, ”A Lady Of A Certain Age”, “Everybody Knows (‘cept You)” och “At The Indie Disco” för att bara nämna några. Samt en cover på Human Leagues “Don’t You Want Me?” (och en kort, men fantastisk – och instrumental – tolkning av New Orders “Blue Monday”).

Neil bjuder verkligen på sig själv: later publiken välja låtar, drar imitationer, sjunger om Reinfeldt, och ja fan, han trivs verkligen. Sällan har jag sett någon på en scen som utstrålar sådan glädje.

Inte gör det heller något att denna teatrala pop stundom svänger rejält.

Veckans skiva v. 52: The Divine Comedy - A Short Album About Love

Spotifylänk till skivan HÄR!

Såhär i juletider blir det en kort ”Veckans skiva”. Långa arbetsdagar ska kombineras med kvällsjobb, julstök, socialiserande och ett febrilt arbete för Popbrus. Men så är det också en kort skiva. Och likt julen handlar den om kärlek.

Efter succen med Casanova från året innan, släpper Neil Hannon – eller The Divine Comedy som han kallar sig när han gör musik – alla hämningar och släpar med sig en trettio man stark orkester in i studion. Och resultatet blir… pampigt, stort och alldeles, alldeles myspysigt vackert.

Neil Hannon sätter fingret på en rad olika aspekter av kärleken. Från den lyckliga kärleken i inledande ”In Pursuit Of Happiness”, via den obesvarade kärleken i ”Everybody Knows (except you)”, kanske den största kärleksförklaringen någonsin i ”If…” och rädslan för kärleken i ”Timewatching” till ifrågasättandet av ens älsklings älskling i ”If I Were You (I’d be through with me)”. Och det är bara början.

Neil Hannon täcker in kärlekens spektra rätt så bra. Och på vilket sätt han gör det!

Som en liten julklapp ger jag er här några vackra rader från skivan. Från mig till er:

“If you were a tree
I could put my arms around you
And you could not complain
If you were a tree
I could carve my name into your side
And you would not cry,
'Cos trees don't cry”

God jul på er!