Beach Fossils på SpotifyRasmus:
“Det skränade, det skrek och det skavde. Samtidigt som sången pekade åt twee-hållet. Allt var perfekt och ingenting var nytt. Men vad gjorde det när noisepopen fått nya glada galjonsfigurer? Och om de kan få dagens ungdomar att upptäcka band som Vaselines, Velvet Underground, Jesus and Mary Chain och Pixies så är det bara en bonus!”
“Det skränade, det skrek och det skavde. Samtidigt som sången pekade åt twee-hållet. Allt var perfekt och ingenting var nytt. Men vad gjorde det när noisepopen fått nya glada galjonsfigurer? Och om de kan få dagens ungdomar att upptäcka band som Vaselines, Velvet Underground, Jesus and Mary Chain och Pixies så är det bara en bonus!”
Ovanstående fanns att läsa här på Popbrus den 1 januari i år. Det var dags att summera årets bästa album. Denna motivering medföljde 2009 års absolut vassaste skiva. The Pains of Being Pure At Hearts självbetitlade debut. Men det hade nästan lika gärna kunnat ha handlat om Beach Fossils lika självbetitlade debut från i år. Bortsett från det där med twee kanske. Snarare är det Kalifornien som brusar. För det är ju inne nu. Wavves, Magic Kids, Best Coast…
Men jag gillar det (précis som jag gillar mycket av det nyss nämnda band gkort). Brusande pop som fastnar precis sådär som brusande pop ska fastna.
Det skränar lite mindre än Pains of Being Pure At Heart, men skränar gör det. Och har man tagit bruset till sitt hjärta, så kommer man att gilla det här.
Så när kalendern visar på 1 januari 2011, kommer Beach Fossils stå överst på listan over årets album? Nej, det tror jag inte. Inte på min personliga i alla fall. Men de kommer hamna högt. 2010 är ytterligare ett lyckat noisepopår.
Jakob:
Redan på inledande "Sometimes" så är jag såld. En enkel med medryckande gitarrslinga börjar, strax följt av bas. Efter några takter kommer även trummorna in med ett klassiskt popkomp. När en lagom släpig sång gör entré så börjar tankarna gå mot kommande årsbästalista och jag tänker att om skivan håller samma klass rakt igenom så har den redan en given plats där. Och skivan håller samma klass rakt igenom.
Jag ska inte sticka under stol med att jag har en förkärlek till lo-fi-pop, vare sig det, som här, rör sig om lo-fi för soundet eller om det, som på t.ex. Wavves två första plattor, helt enkelt rör sig om att man får nöja sig med den inspelningsteknik som finns till hands. Beach Fossils känns som sagt medvetet lo-fi, vilket många skulle se som något negativt, men själv älskar jag det.
Men det är inget hav av distorsion där man tvingas spetsa öronen för att urskilja melodier, utan helt enkelt en inspelningsteknik som låter, även om jag ryser lite av ordet, retro. Det låter lite skitigt, lite garage, lite hafsigt, på ett jävligt bra sätt.
Bakom denna lo-fi-estetik finns dock, och detta är betydligt viktigare, fantastiska låtar. Visst, det bjuds inte på några större variationer, gitarrmelodier, sällan överraskande basgångar, släpsång och poptrummor, men vad gör väl det när det görs snyggt? Varenda låt är knappast något guldkorn, men skivan håller hög lägstanivå. Och det finns självklara "hits", redan nämnda "Sometimes" är en fantastisk inledning, nästkommande "Youth" är en mycket trevlig popdänga, singelspåret "Daydream" är en av årets hittills bästa låtar, "The Horse" har en gitarrmelodi som går rakt till hjärtat, lika enkel som effektiv.
Visst blir det lite kaka på kaka, det är inget jag förnekar, men samma känsla fick jag av The Strokes första platta, inte för att de båda skivorna bär speciellt många likheter förutom att varenda låt låter ungefär likadant som alla andra.
Redan på inledande "Sometimes" så är jag såld. En enkel med medryckande gitarrslinga börjar, strax följt av bas. Efter några takter kommer även trummorna in med ett klassiskt popkomp. När en lagom släpig sång gör entré så börjar tankarna gå mot kommande årsbästalista och jag tänker att om skivan håller samma klass rakt igenom så har den redan en given plats där. Och skivan håller samma klass rakt igenom.
Jag ska inte sticka under stol med att jag har en förkärlek till lo-fi-pop, vare sig det, som här, rör sig om lo-fi för soundet eller om det, som på t.ex. Wavves två första plattor, helt enkelt rör sig om att man får nöja sig med den inspelningsteknik som finns till hands. Beach Fossils känns som sagt medvetet lo-fi, vilket många skulle se som något negativt, men själv älskar jag det.
Men det är inget hav av distorsion där man tvingas spetsa öronen för att urskilja melodier, utan helt enkelt en inspelningsteknik som låter, även om jag ryser lite av ordet, retro. Det låter lite skitigt, lite garage, lite hafsigt, på ett jävligt bra sätt.
Bakom denna lo-fi-estetik finns dock, och detta är betydligt viktigare, fantastiska låtar. Visst, det bjuds inte på några större variationer, gitarrmelodier, sällan överraskande basgångar, släpsång och poptrummor, men vad gör väl det när det görs snyggt? Varenda låt är knappast något guldkorn, men skivan håller hög lägstanivå. Och det finns självklara "hits", redan nämnda "Sometimes" är en fantastisk inledning, nästkommande "Youth" är en mycket trevlig popdänga, singelspåret "Daydream" är en av årets hittills bästa låtar, "The Horse" har en gitarrmelodi som går rakt till hjärtat, lika enkel som effektiv.
Visst blir det lite kaka på kaka, det är inget jag förnekar, men samma känsla fick jag av The Strokes första platta, inte för att de båda skivorna bär speciellt många likheter förutom att varenda låt låter ungefär likadant som alla andra.
Anton:
Det första jag fastnar för på Beach Fossils är gitarr- basmelodierna som snyggt och monotont slingrar sig fram genom låtarna. Dessa melodier utgör grunden i nästan alla låtar och sången bidrar mest till en utsmyckning. Skivan känns genomarbetad men ändå spontan, som om duon i Beach Fossils suttit i studion och jammat fram låtarna.
Beach Fossils är från Brooklyn och man kan nästan höra bandets härkomst i musiken med den något drömska ljudbilden och de stora körerna. Jag får även en viss retrokänsla av skivan, som om den lika gärna kunnat vara inspelad för 40 år sedan.
Beach Fossils är en bra skiva och med stor sannolikhet kommer den ta en plats på Popbrus lista över årets bästa album. I början av november kommer bandet till Sverige och ger då två spelningar, en på Lilla Hotellbaren i Stockholm och en på Mejeriet i Lund.
Det första jag fastnar för på Beach Fossils är gitarr- basmelodierna som snyggt och monotont slingrar sig fram genom låtarna. Dessa melodier utgör grunden i nästan alla låtar och sången bidrar mest till en utsmyckning. Skivan känns genomarbetad men ändå spontan, som om duon i Beach Fossils suttit i studion och jammat fram låtarna.
Beach Fossils är från Brooklyn och man kan nästan höra bandets härkomst i musiken med den något drömska ljudbilden och de stora körerna. Jag får även en viss retrokänsla av skivan, som om den lika gärna kunnat vara inspelad för 40 år sedan.
Beach Fossils är en bra skiva och med stor sannolikhet kommer den ta en plats på Popbrus lista över årets bästa album. I början av november kommer bandet till Sverige och ger då två spelningar, en på Lilla Hotellbaren i Stockholm och en på Mejeriet i Lund.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar