Månadens skiva v. 53: The Decemberists - Picaresque

Denna månaden har Rasmus valt skiva.

Rasmus:

Får jag lov att kalla amerikanernas tredje album för deras svanesång? Efter Picaresque har de släppt ytterligare två album, men inget av dem når samma höjder som den första trion. Båda deras storbolagsskivor (The Crane Wife och The Hazards of Love) är bra, men långtifrån lika bra som de tidiga albumen. Och på Picaresque finns en hunger, ett jävlar anamma! Det är mer fest, det är högre tempo och fler nävar knyts i fickor på Oregon-oktettens tredje album.
Pop blandas med folkmusik. Banjo och dragspel samsas med elgitarrer och drivande trummor.
Skivan når sitt cenit på låten "The Mariner's Revenge Song" och dess fantastiska dragspelsmelodi. Den hade gärna fått fortsätta i mer än de 8 minuter och 45 sekunder som den pågår.
Andra favoriter är “The Infanta”, "Eli, The Barrow Boy" och "16 Military Wives". Kombinationen av drivet, de trallvänliga melodierna och Colin Meloys stämma och texter gör The Decemberists till ett av 00-talets mest spännande band.
Så det passar sig väl bra att de är de sista vi skriver om här på Popbrus detta skälvande decennium. Till och med namnet passar sig bra – för även december månad är snart slut (även om de tagit namnet efter en rysk motståndsrörelse från förr och inte månaden i sig).


Jakob:

Det här var långt över förväntan. Av någon anledning så hade jag fått för mig att The Decemberists var ett band jag ogillade, men så var tydligen inte fallet. Dock är det inget band jag kommer lyssna på särskilt aktivt, det är bra, men inte mer. Låtarna är helt okej, men inget som sätter sig eller direkt berör mig. Den enda låten på skivan som faktiskt får mig att höja på ögonbrynen är The Bagman's Gambit, den känns i alla fall levande och inte sådär fruktansvärt förutsägbar som resten av spåren.

Egentligen har jag inget emot skivan, den är bara tråkig, den låter precis som alla andra skivor inom samma genre, en genre som jag inte ens gillar från början. Det är liknande sånginsatser, liknande melodier, liknande instrumentering, allt liknar något annat. Varför folk faktiskt lyssnar på det här är för mig ett mysterium, för som sagt, det är bra, men inte mycket mer, varför då inte lyssna på saker som faktiskt är bättre?

Korts sagt så är det här en skiva som jag aldrig mer kommer lyssna på, inte för att den är dålig, utan för att den är för slätstruken, här finns inget som hänför eller intresserar. Skivan är långt ifrån dålig, men lika långt ifrån lyssningsvärd. I sina bästa stunder är den småtrevlig, men då lyssnar jag hellre på en platta där de sämsta stunderna är småtrevliga och de bästa fantastiska. Nej, lyssna inte på den här skivan, lyssna på något som faktiskt berör.


Anton:

Det slår mig flera gånger att jag tänker att det är Deth Cab-sångaren Ben Gibbard som sjunger. Sångaren Colin Meloy har ungefär samma ton i rösten som Gibbard och de båda fraserar på ett liknande sätt. Att de sedan är otroligt lika till utseendet späder bara på min förvirring.

The Decemberists skapar klockren indierock med egentligen bara ett minus, de något för långa låtarna. Många låtar på Picaresque är ovanligt monotona för att befinna sig i indiepopgenren, som ”Sporting Life” som jag lyssnar igenom utan att egentligen tänka på vad jag lyssnar på. Visst, i vissa partier tar man bort lite instrument och lägger till blås och stråk, men det är inget som egentligen fångar mitt intresse – det är för förutsägbart. I de flesta låtarna lyckas dock Decemberists hålla uppe mitt intresse, som i skivans längsta låt The ”Mariner’s Revenge Song” och i vackra ”Of Angels And Angels”.

Vem är egentligen vem?