Konsertrecension: Wavves, Debaser Slussen, Stockholm, 6/12

Jag har bara varit på Debaser i Stockholm en gång förut. Det finns två markanta skillnader mellan den gången och det här. För det första så är medelåldern betydligt högre än sist. För det andra så är det mycket glesare framför scenen den här gången. Jag hör någon säga att det är ganska mycket folk, vilket jag ej kan hålla med om. Kanske är det många för att vara Debaser, kanske är det många för att vara Debaser en söndagskväll, men i mina ögon är det ändå få då jag hade väntat mig att Wavves skulle locka långt många fler besökare till stället, den något opassande veckodagen till trots.

Nåväl, före Wavves så spelar bandet Happiness. Det är för mig en ganska medioker upplevelse, inte för att det på något vis är en dålig konsert utan för att jag är utled på den här typen av indierock. Det största nöjet i deras konsert ligger i att sångaren låter som Jamie Stewart i Xiu Xiu.

Strax efter att Happiness går Wavves på och redan från första stund så dränks lokalen i gitarrskrän som verkligen skär i öronen, fast på det där bra sättet. Backad av en bassist och en trummis som gör precis vad de ska, varken mer eller mindre, så levererar Nathan, som ÄR Wavves, sin "hits" på löpande band. "To The Dregs", "Weed Demon", "Wavves" och "So Bored" är några låtar som avverkas. Även några nya låtar spelas varav en går under namnet "Idiot". Det märks att Nathan har utvecklats som låtskrivare, det händer mer i de nya låtarna än bara popmelodier dränkta i dist. Detta på både gott och ont, visst kanske det blir lite intressantare, men en stor del av charmen med Wavves är just att allt vad melodier heter tvingas slå sig igenom en vägg av distade lo-fi-gitarrer.

Hur som helst så bjuder kvällen inte på några större överraskningar, alla låtar man förväntar sig spelas, allt är så härligt oljudigt som man tänkt sig och Nathan är precis sådär dryg som man förväntar sig. Hans mellansnack går nästan helt ut på att han ber publiken om syra, eller vad som helst i berusningsväg eftersom måndagen är deras första lediga dag på turnén. Folk i publiken svarar med att erbjuda både LSD och ecstacy och allt är precis som jag alltid föreställt mig en Wavves-konsert.

Det bästa med konserten är ändå slutet, det är därför man förstår varför genren Wavves verkar inom går under namnet shitgaze, shoegazerns punkiga lillebror. Spelningen avslutas nämligen med ett noiseparti värdigt My Bloody Valentine, om än något kort i jämförelse med deras dito.