Månadens Skiva v. 49: Kürten - Ta ut

Skivan är denna månaden vald av Jakob. Lyssna på skivan HÄR.

Jakob:

Glöm The Ark. Glöm Melody Club, Birdflesh, The Mo, Venus Outback, Tribe Vibes och alla andra Växjö-band som någonsin funnit någon form av berömelse utanför hemstaden. Det enda band från nämnda stad som ni hädanefter behöver lyssna på är Kürten. För vem behöver glamrock, pop, grindcore eller reggae när man kan få något så mycket finare, nämligen monotoni?

För det är precis det som Kürten handlar om, enkla riff som spelas om och om igen. Ibland dyker det upp något som kan liknas vid refränger, stick eller dylika saker, men det är bara en parentes, för det viktiga ligger i upprepningen, det enformiga malandet av ett och samma riff.

Som i låten "En viss trötthet". Låten är närmare sex minuter och under nästan hela låten går samma riff. Förutom för ett simpelt stick, som endast varar i några sekunder. Ljudbilden förändras dock relativt ofta, en kompgitarr tillkommer, ett regelbundet surr dyker upp, trumkompet förändras. Men inget händer med melodierna. Minimalism? Ja tack!


Rasmus:

Musiken skänker mig ett visst lugn inombords. Ett lugn som påminner om det lugn man kan känna när man i december sitter och äter några pepparkakor i det varma ljuset från tusentals små lampor, precis innan man går och lägger sig.

Men sångaren har en bedrövlig röst, som får det hela att kännas ömsom väldigt oseriöst, ömsom bara tråkigt. Men dialekten är fin. På det kan vi tillägga att sången ligger alldeles för långt bak i ljudbilden, så man måste koncentrera sig för att överhuvudtaget höra vad som sjungs. Så jag sitter där jag sitter och slits mellan hopp och förtvivlan. När de instrumentala partierna dyker upp ler jag. När sången kommer sliter jag mitt hår. Och så där, mitt i allt, kommer en kvinnlig röst in i ljudbilden. Och jag önskar så här i juletider att hon hade fått sjunga på hela skivan, och att hennes röst hade kunnat få komma lite längre fram i ljudbilden.

Eller så hade skivan kunnat vara instrumental. Då hade jag inte haft några invändningar mot den. Då hade den låtit som en något festligare, något mindre monoton ”Sällskapet” av Thåströms band Sällskapet. Och det är inget dåligt betyg.


Anton:

Det är första gången jag lyssnar på Kürten, trots att jag är från deras hemort Växjö. Under första låten Ingen Hobby får jag starka Philemon Arthur and the Dung-vibbar, dock med lite mer välordnad ljudbild. Kürten gör monoton musik med många små överraskningsmoment och de använder sig ofta av udda ackordföljder som ger musiken en väldigt spänning.

Jag har egentligen ganska svårt för denna sorts musik, men jag ogillar det absolut inte. Det som räddar kvar mitt intresse på "Ta ut" är dels texterna som på felfri småländsk dialekt levereras med glimten i ögat (känns det som), och även de två låtarna "Katarsisis" och "Ryska Floder". De två låtarna är nog de som låter mest ”kommersiellt” och det jag gillade med dem var att ljudbilden lät proffsigare än de övriga låtarna.

Jag hade gärna velat se vad Kürten skulle ha åstadkommit i en bra studio med obegränsade musiktekniska möjligheter, kanske skulle den stora charmen gått förlorad, eller så skulle det ha blivit hur bra som helst.