Veckans Skiva v. 24: The Clash - Cut The Crap

 

Jag har länge dragit mig för att lyssna på den här skivan, av en handfull anledningar. Främst för att den har ett rykte om sig att vara riktigt, riktigt dålig, men även för att det av den klassiska The Clash-uppsättningen bara återstod två medlemmar, Joe Strummer och Paul Simonon, sen har jag aldrig riktigt fattat varför folk tjatat om att This Is England är en så bra låt och därför avfärdat hela albumet på grund av att det. Kort sagt ville jag inte förstöra min bild av The Clash som ett av världens absolut bästa band.

Men nu i veckan tog jag mig tid att för första gången lyssna igenom Cut The Crap, bandets sista album. Och jag blev positivt överraskad, ärligt talat blev jag såld redan under inledande spåret Dictator. I grund och botten en tämligen klassisk Clash-dänga i åttiotalsskrud och som råkat ut för en av de konstigaste produktionerna jag någonsin hört. Konstant under hela låten ligger radiosorl på ett språk jag inte förstår och helt vedervärdiga åttiotalssyntar som tillsammans nästan dränker gitarr och sång. Detta får många att avfärda låten, själv älskar jag den just på grund av detta, för att det är så absurdt och så långt ifrån det Clash jag är van vid. Att det är en catchy låt gör inte det hela sämre direkt.

Och catchy låtar är plattan full av, Dirty Punk, We Are The Clash, nämnda This Is England som jag nu har mjuknat för, Three Card Trick och avslutande Do It Now är riktigt bra låtar som mycket väl kunde stått sig bland övriga klassiker om det inte vore för åttiotalssoundet.

För även om jag uppskattar skivan så är det ingen tvekan om att det här är bandets sämsta skiva, utan konkurrens. Därmed inte sagt att den är dålig, långt ifrån, det är trots allt ett högt lågvattenmärke för ett av rockhistoriens viktigaste band. Men det är inte svårt att se varför folk fortfarande blir besvikna på den här plattan, för om man förväntar sig en The Clash-platta så blir man väldigt överraskad när man möts av en new wave-skiva med konstig ljudbild och sliskiga syntar. Men förmår man sig bara att se förbi detta så har man trots allt en trevlig skiva framför sig.


Lyssna på Cut The Crap på Spotify!

Topp 7: Sandinista!

Sandinista! är inte The Clash bästa skiva, men den innehåller några av deras absolut bästa stunder. Den är även bandets mest intressanta, rent musikaliskt, för det är först här de låter alla idéer komma till tals. Allt från funk till punk, dub till gospel och vals till country får utrymme. Kanske just därför är det gruppens mest svårtillgängliga platta. Skräp samsas med klassiker och ploj samsas med dödligt allvar. Därför kan en lista på skivans sju bästa låtar vara en god ingång till detta musikaliska experiment.

Listan finns på Spotify!

1. Washington Bullets
2. The Magnificent Seven
3. Rebel Waltz
4. Junco Partner
5. Crooked Beat
6. Something About England
7. The Sound Of Sinners

Veckans Skiva v. 51: The Clash - London Calling

Som ni kanske har uppmärksammat så var det i måndags 30 år sen London Calling släptes, punkens kanske absolut viktigaste album. Eftersom skivan trots allt inte borde gå någon förbli så uppmärksammar jag den som veckans skiva, för det går inte att säga emot, London Calling ÄR veckans skiva!

Det var en av de tidigaste skivor jag köpte. De enda jag med säkerhet vet att jag köpte tidigare är Green Day - Dookie och Dia Psalma - Gryningstid, av dessa tre skivor så är London Calling tveklöst den bästa, med råge. Det var någon gång i sena mellanstadiet, möjligtvis tidigt på högstadiet, som jag införskaffade det här mästerverket. Jag minns att mottagandet från mig var ganska svalt från början, inte så att jag ogillade skivan, men det var inte den där totala förälskelsen från första stund. Detta gjorde mig lite besviken, då jag förväntat mig storverk efter allt jag hört om plattan, en av rockens stora. Jag började känna att jag missat något och lyssnade på skivan om och om igen. Utan att egentligen märka det så växte skivan för mig, och snart gick det inte en dag utan att jag lyssnade igenom skivan från början till slut.

En dag, på högstadiet, på fritidsgården så satte en av personalen där igång skivan. Detta ledde till att jag och en relativt ny bekant (som jag numera delar lägenhet med) satt och skrålade med i varenda textrad, så långt vi hann innan rasten tog slut, vilket var minst fram till Koka Kola. Speciellt minns att vi båda skriker ut den här textraden:

Suit your life, maybe so

In the White House, I know

All over Berlin (they've done it for years)

And in Manhattan!

Under ordet "Manhattan" så spricker bådas röster, det låter gräsligt och alla på fritidsgården vänder oss och stirrar på oss som om vi vore dumma i huvudet. Men vi bryr oss inte, varför skulle vi? Det finns något som är så mycket viktigare än att vara omtyckt av de elever som man delar sin skola med, nämligen The Clash.

Förra hösten så begav jag och en annan vän ut på en luffarresa. Vi liftade ner till Barcelona och hade väldigt sällan tillgång till musik, ännu mer sällan musik vi själva valt. När vi lämnat Barca och begav oss upp till bergen för att bo hos två snubbar som bodde i en liten bergsby där vi hjälpte dem att rusta upp ett gammalt hus mot mat och husrum. I deras lägenhet fick vi för första gången på mycket länge obegränsad tillgång till musik via internet. En av de första låtarna som min vän drog igång var Guns of Brixton.

Jag skulle kunna berätta anekdoter kring London Calling i flera timmar, men jag tror det snart skulle bli långtråkigt för er. Därför sätter jag stopp nu för min personliga hyllning till den skiva som kanske betytt mest för mig någonsin. En skiva utan en dålig sekund. En skiva som innehåller fler genrer än jag orkar räkna upp, utan att för den skull bli det minsta spretig. En skiva som fortfarande influerar musiker världen runt. En skiva som kan uppskattas av både din mamma och din crustigaste punkarvän. En skiva som trots 30 år på nacken ännu tillhör det absolut främsta som skapats i musikväg. Närmare fulländning än så här kommer du inte.

Låtlista v. 50 - The Clash

På måndag är det exakt 30 år sedan dubbelalbumet London Calling av The Clash släpptes. Albumet hyllas ofta som ett av tidernas bästa. Och vi på Popbrus har ingenting emot att ställa oss i hyllningskören - även om vi är oense om huruvida det ens är The Clashs bästa album; bra är det i alla fall.
Så för att fira födelsedagsbarnet så väljer vi idag fem favoritlåtar var med bandet som skapade London Calling.

Spotifylistan finner ni HÄR.

Rasmus:

The Right Profile
Det är väl på sin plats att man har med en låt från skivan vars årsdag det är; så här har ni min personliga favorit från London Calling

(White Man) In Hammersmith Palais
Debutalbumet är The Clashs bästa platta, och det här är en av skivans bästa låtar.

Stay Free
Album nummer två – Give ’em Enough Rope – är också lysande.

Washington Bullets
Jakob här på Popbrus introducerade mig för den här och jag kan inte annat än älska låten.

Midnight To Stevens
För den ostämda – men vackra – melodislingan.


Jakob:

White Riot
Låten vars titel bandet sprayade på BBCs lokaler när radiostationen vägrade spela den för att den lätt kunde misstolkas som rasistisk.

Julie's Been Working For The Drug Squad
Basgången har alltid fångat mig, simpel men catchy.

Revolution Rock
Den är inte ens skriven av the Clash, men definitivt en av topparna på London Calling.

The Crooked Beat
Återigen en basgång som är omöjlig att inte älska.

Know Your Rights
Simpel men effektiv inledning på bandets sista album (jag räknar inte Cut The Crap eftersom varken Topper Headon eller Mick Jones var medlemmar i bandet längre och därför var bandet endast the Clash till namnet).


Anton:

Train In Vain
En perfekt avslutning av London Calling.

Lost In The Supermarket
En melodi som etsar sig fast i huvudet, och det har jag inget emot!

Clampdown
"Ha! Gitalong! Gitalong!"

Hateful
En av de första låtarna jag hörde med The Clash, och kanske den låt jag lyssnat mest på av bandet.

Straight To Hell
M.I.A har lånat introt på sin störa hit Paper Planes. Missa inte "western-filmen" med samma namn som låten i vilken Joe Strummer och Courtney Love spelar huvudroller, och där man får se Elvis Costello som kypare och hela The Pogues med en väsande Shane MacGowen i spetsen som kaffedrickande cowboys.