Juni Järvi måste ha lyssnat mycket på
The Magnetic Fields 69 Love Songs och Jens Lekmans tidiga hits när
han gjorde The Gospel. För de referenserna är så tydliga att de
inte går att missa. Det låter som att Magnetic Fields valt att göra
en skiva tillsammans med Jens. Men gör man ett album som låter som något
som redan är gjort, gäller det att man gör det med charm, och det
har sannerligen Juni gjort. Att skivan kom när den gjorde bidrar nog
också till dess kvaliteter. Skivan kom 2010, men den låter som att
den kom åtminstone fem år tidigare, och den verkar i en musikalisk
tradition som när den kom nästan var bortglömd, och endast hade
ett nostalgiskt skimmer över sig. Men när Juni gjorde The Gospel
fann den här musiken samtiden igen.
Men inte nog med att han stjäl från
storheter som Merritt och Lekman och gör indiepop som låter som om
den var gjord under den period då denna genre var som allra bäst.
Han har också plockat in två gästartister, som är bland de
finaste vi har i det här landet: Annika Norlin och Markus Krunegård.
Trots det är skivan ännu starkare i hans solonummer. Så om ni av någon anledning varken gillar Stephen Merritt, Jens
Lekman, Annika Norlin, Markus Krunegård eller tidig 2000-talsindie,
då kan ni sluta läsa här. Annars tycker jag verkligen att ni ska
trycka på play-knappen här nedan. Och jag lovar, ni kommer att
älska det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar