Det är lätt att dra paralleller till band som Iceage och Sonic Youth när man lyssnar på Stockholmsbandet Paint Sniffing Survivors debutalbum Popsongs For Satan. Rent musikaliskt hamnar de någonstans mellan den samtida post-punken och den skränigare delen av den kortlivade men ack så fantastiska no wave-scenen som fanns i New York ett kort tag på sjuttiotalet. Det är rått, simpelt och tämligen opolerat, på ett bra sätt.
Att sången är skakig, att trummorna då och då är lite off, att produktionen knappast är den mest genomarbetade man hört är bara saker som skänker en punkig autenticitet åt musiken. Att bara tre av de elva låtarna överstiger två minuter är också ett stort plus. Det här är rockmusik utan pretentioner, precis så jag gillar den.
Men låtmaterialet kunde gärna fått vara mer varierat, de hade gärna fått öka tempot en eller ett par gånger till under skivan, Den Perfekta Människan och Life's Death bjuder på ett lagom tempo, men utöver dem så går resten av låtarna i ett ganska makligt tempo. De hade även gärna fått närma sig noiserocken ännu ett steg och låta oljudet ta överhanden någonstans.
Popsongs For Satan är en bra debut vars största problem är att absolut bästa låten avverkas först. Med just inledande Glue bevisar Paint Sniffing Survivors att de kan åstadkomma storverk. Ge dem ett tag att förfina sitt låtmaterial ytterligare och med några fler livespelningar i bagaget för en ännu mer energisk framtoning så kommer de definitivt vara ett band att räkna med inom kort.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar