Konsertrecension: The Hidden Cameras, Emmabodafestivalen, 28/7

Foto: Ola Myrin.

Gay-folk-church music. Så kallade bandet en gång i tiden sin musik. De var den till bredden fylld med eufori. Men för varje platta de släppt har den mattats något. Det är därför synd att de lägger så stort fokus på de två senaste skivorna.

Ett lätt duggregn faller över den lilla, men lyckliga publiken. Så är det tyvärr ofta på den här festivalen: uppslutningen är liten på de mest intressanta spelningarna. Men detta innebär också att de få som är där, engagerar sig verkligen i det de ser, och lyfter konserten ett snäpp. Det gör även duggregnet, som skänker en mysig stämning som passar bandet väl.

Konserten är tyvärr inte lika bra som den i Göteborg för ett år sen, men det är ändå det bästa jag ser på årets Emmabodafestival. Och det blir aldrig dåligt. Dessutom innehåller den ett gäng riktiga guldkorn. Ett av dem är "Fear is On" som är den låt då konserten verkligen tänder till på riktigt för första gången och dansen börjar i publiken. Ett andra är "Bboy" som är spelningens mest dansanta låt, med blinkade lampor och ett fruktansvärt driv som får nästan hela publiken att dansa. Ett tredje är "Death of a Tune", då den har en av bandets finaste texter. Ett fjärde presenteras som "en gammal låt" innan samtliga bandmedlemmar sätter på sig ögonbindlar och framför "Smells Like Happiness". Ett sista är spelningens sista låt "Music Is My Boyfriend", som höjs ytterligare ett snäpp i och med att Popbrus-favoriten José Soracha kommer upp på scenen och spelar tamburin.

Men som sagt är det lite för stort fokus på de senaste skivorna. Var är "Boys of Melody", som flera i publiken efterfrågar? Och framförallt: var är "Ban Marriage"? Låten som en gång definierade en hel genre: Gay-folk-church music.

Festivalen borde boka fler band av den här kalibern.
Foto: Ola Myrin.