Månadens Skiva v. 33: Fair Ohs - Everything Is Dancing

Anton:
Förra året lyssnade jag en hel del på Fool's Gold och deras svängiga flamingopop med starka influenser från karibisk musik. Detta året är det Fair Ohs som gäller. De två nämnda banden är stundtals väldigt lika varandra, till exempel är öppningsspåret på Everything Is Dancing, "Baldessari", väldigt lik Fool's Golds "Surprise Hotel". Men det finns såklart även skillnader mellan banden. Då Fair Ohs drar sig lite åt asiatisk harmonik så stannar Fool's Gold kvar i Karibien.

Jag vet egentligen inte alls mycket om Fair Ohs mer än att de kommer släppa sitt debutalbum, alltså Everything Is Dancing, i Europa någon gång i september. De har även gjort en något bisarr Batman- och Robininspirerad musikvideo som kan ses nedan.

Everything Is Dancing from Fair Ohs on Vimeo.

Rasmus:

Everything Is Dancing. Innan jag trycker på play förväntar jag mig en härlig fusion av indiepop och folk. För skivor som heter så brukar låta så. Och se ut så här.

När jag sedan trycker på play är det något annat som möter mig. Musik som snarare minner om de överskattade banden The Tough Alliance och Vampire Weekend. Platt ljudbild och afrikanska influenser. Inte så dåligt, men heller inte så kul.

Men återkom när jag är berusad. Då kan det här mycket väl tilltala. För visst svänger det. Det är väl egentligen bara ett fylligare sound, melodier som fastnar, samt en intressant sångare som saknas. Men det har ju lyckats i den här genren utan de ingredienserna innan, så varför skulle det inte göra det nu?

Fast å andra sidan: "Katasraj" är faktiskt en rätt bra låt. Hade Fair Ohs skruvat upp tempot så här hela plattan så hade de gjort årets mest dansvänliga platta. Och jag hade gillat det mycket mer.

Så istället för att lyssna på de senaste årens bleka kopior, plocka fram originalet i den her genren istället; Graceland av Paul Simon.


Jakob:

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det här var bra. Stundtals så tycker jag till och med att det riktigt bra. Men samtidigt så vet jag att det här är en platta jag inte kommer lyssna igenom många gånger efter det här. För trots att Fair Ohs riffbaserade gitarrpop svänger duktigt så har jag svårt att fastna, den känns lite tam och försvinner lika fort som den kom.

Det känns lite som att det kommer vara samma personer som hypar det här som hypade Vampire Weekend. Inte för att de musikaliskt låter slående lika, även om en hel del likheter finns, utan snarare för att det är samma typ av lätt skruvade popmusik som saknar egentlig substans. Men nu låter jag kanske lite hård, det är inte meningen, för som jag skrev innan så är det här bra. Det är bara det att jag inte känner för att nöja mig med bra musik när jag istället kan ge mig hän åt fantastisk dito. Och dit når inte Fair Ohs, tyvärr.