Hoola Bandoola Band har inte direkt åldrats med värdighet. Visst, låtarna är fortfarande bra, men framförandet doftar gubbrock. Det som en gång gjorde dem till ett av Sveriges intressantaste band har under åren förvandlats till en slätstruken sörja av bredbent rock med smak av Ulf Lundell. För ärligt talat, hade det inte varit Hoola själva som stod på scen så hade jag inte orkat mer än ett par låtar. Men jag står kvar spelningen ut i hopp om att det någon gång ska lyfta.
Men lite eloge ska de ha, den förväntade hitkavalkaden uteblir åtminstone. Visst avverkas deras största hits, Victor Jara, Vem kan man lita på, Keops pyramid m.fl., men de blandas ut med låtar som Hemmet, Herkules, Dansmelodi och andra låtar som inte figurerat lika flitigt på diverse proggsamlingar.
Tyvärr är det bara under en låt det verkligen lyfter och jag känner att de faktiskt har något av sin storhet kvar, vilket är under ett extranummer, Jakten på Dalai Lama. Inte för att låten framförs i någon extraordinär version, men för att de inte spelar den på bredbent vis. Om de bara kunde låta så hela tiden så hade jag varit nöjd, nu kändes det mest som bortkastad tid.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar