I två månaders tid har jag nu hyllat The Ark här på bloggen. Ända sedan jag för första gången såg en av deras avskedsspelningar. På Liseberg var det den fjärde gången jag såg bandet på fyra månader. Och jag är inte lika lyrisk den här gången.
Ola Salo brukar vara ett knippe av energi och det är han även denna gång. Men han ser lite blek ut. Dansstegen är färre och mindre intensiva. Mellansnacken känns mer som upprepningar än tidigare. Och sången håller inte hela vägen. Rösten känns sliten och ibland försvinner den när han ska sjunga extra lågt eller ljust. Det rör sig inte om stora skillnader, men de märks om man sett dem förr, eller om man bara lyssnat på dem på skiva. Turnén tycks ha slitit på honom.
Den tycks även ha slitit på bandet och deras vilja att inte upprepa sig. Versionerna av låtarna är inte vad de brukade vara, med onödiga effekter, mellanspel och solon. Det hela blir inte bättre av att ljudsystemet gör det hela lite grötigt.
Lisebergs ljudsystem ja. För kanske är det för att de spelar på just Liseberg som bandet känns lite avmätt. Spelningar här brukar bli det, för banden vet att hälften av publiken egentligen inte bryr sig om dem, utan har bara kommit för att bandet är känt och inträdet obefintligt.
Fast spelningen har sina höjdpunkter. För trots de lite trista arrangemangen på låtarna så dyker en låt upp som jag väntat på under hela turnén: "Tell Me This Night Is Over". I en helt okej version.
Och framåt slutet slänger Ola in delar från Håkan Hellströms "En vän med en bil" och "Känn ingen sorg for mig Göteborg", och där och då märker man den riktige Ola Salo, som vet hur man gör varje spelning unik.
Detta sagt. För dem som inte sett bandet tidigare var Lisebergsspelningen definitivt sevärd. Men jag hoppas att bandet repar sig igen under de tre veckor som återstår av deras karriär.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar