Konsertrecension: Iron and Wine, Malmöfestivalen, 19/8

Det går nästan tio minuter innan Iron & Wine väcker publiken efter en trög inledning. I slutet av tredje låten, "Freedom Hangs Like Heaven", släpper det för dagen nio man starka bandet på tyglarna och visar vad man har potential att skapa. Låten avslutas med ett frenetiskt saxofonsolo som omges av gitarrlicks, basfigurer och dynamiskt trumspel. Detta följs upp av "Wolves (Song Of The Shepherd's Dog)" som likt studioversionen av låten mynnar ut i en atmosfärisk ljudmatta. Alla instrument spelas till en början sparsamt för att sedan bygga upp till ännu ett saxofonsolo. Vid detta laget har man åter igen tappat publikens intresse och publiken börjar istället se sig om efter öltält eller skydd för det strilande regnet.

Inte ens "Walking Far From Home", med sin snygga sångmelodislinga som upprepas genom hela låten, lyckas skapa någon varmare stämning. Problemet med Iron & Wines spelning är att det blir för mycket instrumentalt jammande på scenen, något som bandet förmodligen uppskattar mer än publiken. Med fem album i ryggen borde Sam Beam och hans Iron & Wine kunna göra en intressant spelning utan de långa instrumentala partierna som mest fungerar som soniska sömnpiller.