Variation är knappast Emil Jensen främsta egenskap. För dem som har sett honom tidigare under turnén som pågått i år så bjuds i princip inte något nytt. Jag skulle i princip kunna hänvisa till min recension av hans Växjöspelning från tidigare i år, för det här var nästan samma spelning, bara i en något nedbantad version.
Gör det något då? Nej, egentligen inte, det är fortfarande bra låtar, tight band och roliga monologer, även om man hört det förut. Han prat om att saker borde jämna ut sig, men det gör dem inte, Lite väl John och Yoko, Växlande molnighet och den agnostiska gospeln är fortfarande riktigt trevliga att lyssna till.
Den enda större skillnaden från vårens spelning är låten Hur lyckliga kan vi bli, som han framför tillsammans med Edda Magnason, en låt som tydligen har önskats av publiken under hela turnén, men väldigt sällan spelats. Och trots att Eddas mikrofon till en början verkar strula så är det ändå en av spelningens absoluta höjdpunkter. Kanske främst för att det var nytt för mig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar