När jag såg Håkan Hellström 2003 avslutade han spelningen med "Vi två, 17 år" och när han gick av scenen fortsatte publiken att sjunga den ordlösa texten. Det var ett av de största konsertögonblick jag varit med om. Ungefär samma känsla infinner sig när The Ark avslutar sin spelning på Tyrolen med "Calleth You, Commeth I". Bandet går inte av scenen, men publiken fortsätter att sjunga och bandet står tårögda och ser på. För sista spelningen i hemtrakten är något alldeles extra och ibland har Ola Salo inte långt till tårarna.
Innan jag såg The Ark live för första gången den här sommaren hade jag inte sett dem på tio år. Då spelade de med nyss nämnda Håkan. Nu har jag sett bandet tre gånger i sommar, och aldrig har det varit lika bra som på Tyrolen. Aldrig tidigare har Ola Salo, som annars har en enorm scennärvaro, haft en sån här närvaro och energi. Och det känns bara logiskt att han klättrar upp i en rönn och dansar där. För det är något speciellt för både band och publik, när The Ark spelar på hemmaplan. Stämningen på Tyrolen bidrar ytterligare till att göra The Arks spelning till en av årets bästa, då det blir bättre och närmare när bandet spelar på en liten träscen utan backdrop istället för på en stor arenascen med en pampig och självförhärligande bild på sig själva i bakgrunden.
Något som bandet ska ha extra plus för, är att de, till skillnad från många andra, ändrar både setlist och mellansnack från spelning till spelning. Exempelvis kör de den gamla "Laurel Wreath", som de inte kört under tidigare spelningar jag sett med dem i sommar. Den hör visserligen till spelningens tråkigaste ögonblick (Jakob håller inte med), även om Ola Salo gör sitt bästa för att framstå som en svensk Marilyn Manson. En annan låt som de plockar fram som jag inte sett innan i sommar är "Disease" som enligt mig är deras finaste stund. Även arrangemangen av låtarna skiljer sig något från de två andra gånger jag sett dem i sommar.
Bäst blir de under de mer dansanta och allsångsvänliga låtarna och redan som låt nummer två kör de "Clamour for Glamour" och publiken och bandet dansar och sjunger sig svettiga och hesa och orkar sedan inte ha samma energi igen på ett tag. Men när "Prayer For The Weekend" kommer så är all trötthet som bortblåst och två av konsertens bästa ögonblick är ett faktum.
Sägas bör också att "The Apocalypse Is Over" är en genial låt att skriva så här i slutet av karriären. Den är både melankolisk och pampig, och ett perfekt avslut av karriären.
The Ark kommer att lämna ett hål i den svenska musikscenen och bättre än så här, det var de aldrig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar