Om man spelar lågmäld och emotionell pianopop så är klockan nio på kvällen ingen bra tid att spela på en festival. Samtidigt som Idiot Wind spelar på Hultsfredsfestivens minsta scen så pågår en konsert med Raised Fist en bit bort, från ett öltält dunkar det discomusik och i publiken står några väl överförfriskade personer som har svårt att vara tysta. Trots störningsmomenten så lyckas Amanda Bergman trollbinda publiken (kanske förutom de ovan nämnda), och lyckas skapa festivalens kanske mest intima spelning.Vid Bergmans sida denna kväll har hon en trummis och en körsångerska, dessa två bidrar till små men ack så stilfulla inslag i musiken som annars endast brukar bestå av piano och sång. Det som kännetecknar Idiot Wind, och det som berör allra mest, är utan tvekan den säregna och lätt hesa rösten som kan få de största av isberg att smälta - nåväl, den kan i alla fall få de inte så starka låtarna att bli bra mycket bättre. Efter ett tag bli nämligen spelningen ganska förutsägbar, låtarna låter väldigt likt varandra (speciellt när man inte hört dem tidigare), och då är det just rösten som man vilar öronen mot när det andra inte längre känns så spännande.
Nästa år kommer Idiot Winds debutalbum (läs mer om det här) och redan nu ser jag fram emot detta. Jag ser även fram emot att se Idiot Wind live igen, gärna på en liten klubb utan hardcore eller disco i bakgrunden.
Då arbetet med Hultsfredsfestivalen tagit mycket tid den senaste tiden så blir veckans låt inbakad i denna recension. Lyssna på "For To Save One" från Idiot Winds EP som släpptes förra året (länk här).
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar