En saxofon ska inte låta såhär. Stundtals låter den som en synth, stundtals som en distad elgitarr, stundtals som något helt annat men aldrig, ALDRIG bara som en sax. Det är typ hela grejen med Krigets jazzrock, men det är en bra grej, så varför klaga? De är ett otroligt samspelt band som bjuder på den kanske hetsigaste spelningen på hela festivalen. Speciellt trummisen, Per Nordmark, ska ha eloge för sitt otroligt energiska bankande.Tyvärr är det inte så varierat, det blir lite samma grej spelningen igenom. Väldigt mycket fokus verkar ligga på att saxen låter ballt snarare än att leverera omväxlande musik. Men när den levereras med sån intensitet så gör det inte så mycket, det är otroligt skönt att få låtarna i princip kastade i ansiktet utan förklaring eller pardon. Fullt ös, medvetslös!
När bandet går av scenen så bygger Per först ett torn av sina trummor, som rasar efter en stund, medan Gustav Bendt, saxofonisten, för oljud med sin effektpedal. En fantastisk avslutning på en fantastisk spelning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar