Konsertrecension: Morrissey, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Morrissey inleder konserten på Hultsfredsfestivalen något stelt och trevande inför den förvånansvärt lilla publiken (som sedan kommer att växa sig stor) trots att det är klassiker som "Panic", "First of the Gang to Die", "I Want The One I Can't Have" och "Everyday Is Like Sunday" han spelar. Den delen av publiken som står längst fram är dock på topp redan från första sekunden, och sjunger med i varenda ord som kommer från scenen. Faktum är att det tänder till först i och med den nya låten "People Are The Same Everywhere". Från den punkten får spelningen sin vändning och det blir en grym konsert med en taggad 52-åring bakom mikrofonen.

Turnén kallas för The Very Best Of Tour, och det märks. Borsett från två nya låtar och en torr cover på Lou Reeds "Satellite of Love" blir det BARA hits. Så till den grad att den enda låt som spelas från 2009 års platta Years of Refusal är "I'm Throwing My Arms Around Paris". Men vad gör väl det när Morrissey bjuder på (bortsett från tidigare nämnda låtar): "You're The One For Me Fatty", "Ouija Board, Ouija Board", "You Have Killed Me", "There Is A Light That Never Goes Out", "I Know It's Over", "Alma Matters", "Shoplifters of The World Unite", "Meat Is Murder", "Irish Blood, English Heart" och "This Charming Man"? Och vad mycket The Smiths-låtar han spelar, som ni kanske märker. 7 av 18 spår härstämmar från denna korta tid på 80-talet. Bäst därifrån (och kanske på hela spelningen) är "Meat is Murder". Ursäkta uttrycket, men versionen av "Meat is Murder" är råare än den någonsin varit tidigare och när Morrissey går av scenen i slutet av låten för att byta skjorta, köttar det kompetenta, men utskällda, bandet på som bara den. Allt detta med en film av djur som slaktas i bakgrunden, bidrar till att det här är något av det mäktigaste jag sett på en scen i år, trots att Morrissey ändrar texten i den redan perfekta refrängen.

Det här var femte gången jag sett Morrissey live, men faktum är att det inte varit bättre än så här sen 2004 års spelning just här på Hultsfred. Det man saknar från den spelningen är bland annat att han då avslutade med "There Is A Light That Never Goes Out". Visst, han spelar den, men den är ett bättre avslut än "This Charming Man".

Men festen slutar inte i och med detta. För ett hundratal meter bort har de Morrissey-fest från sju på kvällen till två på morgonen, med glada fans som dansar till Morrisseys låtskatt. Och kanske den härligaste bartender jag någonsin sett; en småplufsig kille som, när han inte häller upp öl och cider, står och dansar med till låtarna. Bortsett från Moz konsert är detta enligt mig festivalens trevligaste inslag.

//Rasmus