Anna Calvis spelning på White Stage började med låten "Rider To The Sea", i vilken Calvi ensam spelar ett skränigt och virtuost gitarrsolo. Visst funkar låten bra som intro till en spelning, men kanske är sådana låtar lite roligare för artisten än för publiken. Publiken får dock desto roligare redan i andra låten då Calvi tillsammans med sitt band börjar spela någon form av tung, stundtals dissonant postrock. Man vet aldrig riktigt var man har Anna Calvi då låtarna ena sekunden kan bestå av oljudsmangel för att nästa sekaund övergå i en välpolerad rockrefräng. Det blir svårt att få grepp om musiken, speciellt när vissa partier berör medan andra blir till en axelryckning. Lyckligtvis är de bra partierna flest.Anna Calvi verkar besitta en stor konstnärlig ådra och är inte rädd för att blanda in annorlunda inslag och instrument i sin musik, till exempel ett dragspelslåtande "pumppiano". Hennes konstnärlighet visar sig även i hennes tolkning av Edith Piafs "Jessebelle" som inte har speciellt mycket gemensamt med originalet.
Jag är helt klart imponerad av Anna Calvi men jag har ändå svårt att ta till mig musiken. Det blir lite för ojämnt, och kanske en aning pretentiöst.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar