Skivrecension: No Doubt - Push And Shove

Jag minns när jag var tonåring. Jag hade en oförklarligt ologisk dragning till Gwen Stefani - hon trollband mig med sin röst, attityd och sitt utseende. Tonåringen i mig jublade av glädje åt återföreningen av No Doubt, men det visade sig vara lite i förtid. Det går att linda in och skriva runt slutsatsen i evighet; men i ärlighetens namn är No Doubts comeback, when push comes to shove, inget mindre än en besvikelse. Albumet Push And Shove har visserligen några ljusglimtar i allt mörker, men när man tänker på vad bandet presterat förr kan man inte annat än att undra var allt gick så snett. Helt plötsligt låter det som att Gwen Stefani försöker vara Lady Gaga - men istället för att löpa linan ut har man försökt inkorporera lite baktakt från forna dagar här och var. Resultatet? Fruktansvärt!

Det är uppenbart att man valt att profilera skivans sound mot Gwen Stefanis solokarriär snarare än No Doubts äldre sound, antagligen för att försäkra sig om att skivan går hem i populärkulturella sammanhang. Det är trist. Inte nog med att större delen av skivan låter sönderproducerad den är dessutom vansinnigt komprimerad (till den grad att öronen konstant dunkar och aldrig får en lugn stund). Och värst av allt; den kommer sälja. Jag är helt säker på att denna klubbvänliga sörja av bastrumma och elektronik kommer förstöra många öron på dansgolven i höst och den enda egentliga trösten är att det åtminstone görs av Gwen Stefanis helt underbara stämma. Spåret Push And Shove i synnerhet kommer säkerligen gå hett och värma många nattklubbar i höst.

Som sagt så finns det positiva saker att säga om skivan också, tro det eller ej. Jag kan raljera om hur skräp det låter stundtals och vad jag personligen tycker om en musikbransch som mer eller mindre frambringar återföreningar som borde förblivit avslutade kapitel, men det hör inte hit. Gwen Stefani skiner i vanlig ordning, nästan klarare än någonsin, och när hon får lite utrymme mellan diverse beats så låter det ganska bra. Detta märks tydligt på skivans akustiska spår. Dessa utgör nämligen den största njutningen på hela skivan. Melodierna får spelrum och man förstår att No Doubt ändå finns kvar långt i bakgrunden. Låten Looking Hot är ett perfekt exempel på hur originalspårets produktion har förstört hela låten. Den akustiska versionen är fantastisk i jämförelse, och detsamma går att säga om spåret Easy. Det finns egentligen ingen ursäkt till att skivan låter som den gör - men jag finner åtminstone lite glädje i att No Doubt bevarar sin stolthet i och med de extra akustiska spåren där bandets musikaliska ådra får spelutrymme istället för att kvävas av en technokåt producent med dollartecken i ögonen.