Konsertrecension: Loke, Ekocaféet, Uppsala 6/11

Loke är mer en komiker eller poet än musiker. Hans begåvning finns i de underfundiga texterna och minst lika underfundiga mellansnacken snarare än deras rent musikaliska kunskaper. Musiken får gärna hamna lite i bakgrunden på båda herrarnas spelningar de gånger jag sett dem. Och precis som väntat bjuder Loke ikväll på sparsmakat gitarrspel som mest fyller ut ljudbilden, utan att för den sakens skull bli tråkigt.

Hans begåvning ligger som sagt i sångtexterna och mellansnacket. Sångtexterna kan ni läsa på hans hemsida, så dem går jag inte närmare in på. Hans mellansnack är trots allt det som gör det värt att se honom. Det blir bland annat prat om iPhones, att bli förälskad i sin komvuxlärare, triptyker, höstrusk och kk-förhållanden. Igenkänningsfaktorn är hög utan att det för den skull blir tamt eller slätstruken. Nej, udden som finns i hans texter går igen i hans snack, han är lite råare än andra trubadurer, men inte så det stör.

En annan sak som Loke hanterar långt bättre än de flesta musiker är interaktionen med publiken. Som under andra låten snubblar en punkare och hans sällskap in i det lilla caféet och Loke slutar spela, hälsar dem vänligt välkommna och berättar att spelningen går bra hittills för att sen fortsätta låten där han slutade. Eller när en till synes ganska drucken man nästan överröstar spelningen med sin tvivelaktiga sångröst och Loke gör sig rolig på mannens bekostnad, utan för att den skull bli elak. Allt levererat med en stor portion humor utan att det känns fånigt.

Låtmässigt så är spelningen fylld till bredden med hits, i den mån man nu kan tala hits när man talar om Loke. Vi får höra Sommarkatt, Allt Du Är, Aldrig Mera Rädd, V.S.P., Eldsjäl och diverse andra gamla låtar. Men han spelar även tre nya låtar och rent låtmässigt är det de som briljerar. Texterna i dessa känns nämligen snäppet mer melankoliska än de övriga låtarna som spelas och humorn är nedtonad. Rent musikaliskt rör så känns de mer åt balladhållet än resten av kvällens repertoar.

Har man sett Loke innan så har man fått precis vad man kom dit för, främst ett och annat skratt, men även en hel del riktigt bra låtar. Varken mer eller mindre.

Konsertrecension: Ólafur Arnalds, Uppsala Konsert & Kongress, 25/9

Kanske är jag lat och ignorant när jag jämför den unge islänningen med sina landsmän, men stundtals så låter det väldigt mycket Sigur Rós, speciellt när samplade postrocktrummor kompar pianot och stråkarna. Stråkarrangemangen påminner ibland även om Amiina, Sigur Rós stråkkvartett och de klickande electronica beatsen för lika ofta tankarna till Björk som till tidiga Múm. Musiken innehåller också en känsla av melankoli som många isländska musiker förmedlar och allt vaggas in i en lätt mystik. Kanske är det jag själv som grävt ner mig i den isländska musikscenen, eller så finns här faktiskt en gemensam nämnare som är speciell för den lilla nordiska ön. Egentligen är det oviktigt, för trots att Ólafurs musik ofta för mina tankar till andra islänningars dito så står den blott tjugotvååriga mannen på helt egna ben.

Han spelar på Uppsala Konsert & Kongress, sal c om jag inte missminner mig. En ganska tråkig konsertlokal utan någon egentlig scen. När jag stiger in i salen så ser jag först en flygel stånde direkt på golvet med diverse elektronisk utrustning uppduka ovanpå. Utöver det står fyra stolar med tillhörande notställ utstälda. Jag slår mig ner på min plats och ser mig runt i publiken, nästan fullsatt, några tomma stolar här och var, men inga stora gapande hål direkt. Överlag så består publiken av välklädda medelålders par, Arnalds verkar inte riktigt ha sköljts med i vågen av islandshysterin som härjar inom vissa musikkretsar. Dock är inte ungdomen helt orepresenterad här, utan även en hel del folk under trettio har infunnit sig, om än medelåldern är i majoritet.

Ganska snart gör islänningen och hans fyra stråkspelare entré. Tre violinister och en cellist. Ólafur slår sig ner vid pianot och presenterar sig blygsamt. Under konserten pratar han inte speciellt mycket, men när han gör det så är det ödmjukt och nästan blygsamt, vilket passar både honom och musiken väldigt bra. Och vilken musik sen. Oftast är det bara piano och stråkar, och det är vackert, mycket vackert. Men de gånger som musiken verkligen berör är när han blandar in det elektronsika, med käppande beats, trumkomp som, som jag tidigare nämnde, för tankarna till postrock och ibland nästan dansanta basrytmer passar musiken perfekt. Det känns som att Ólafur lagt ner lika mycket tid på det elektroniska som på pianoslingorna och stråkarrangemangen och det är effektiv. Det elektroniska inslaget ger honom även utrymme att leka med dynamiken, ofta så vet man inte var en låt slutar och var nästa tar vid för att det ofta binds ihop med små ljudmattor som får ljuda när instrumenten slutat spela. Jag kommer då och då på mig själv i funderingar på om det är en ny låt eller bara ett nytt stycke i samma.

Ibland blir det dock helt tyst och då fyller publiken tomrummet med applåder, vilket i mitt tycke förtar stämningen något. Spänningen i luften försvinner och helt plötsligt får jag känslan av att sitta i en skolaula och beskåda musikklassens terminsuppspel. Detta kan dock ej Ólafur beskyllas för, men tyvärr så sänker det helhetsintrycket något för mig. Ólafur säger dock själv att tystnaden ger honom gåshud, i ungefär fem sekunder, sen blir han obekväm, så kanske är det för allas bästa att applåderna faktiskt får ljuda. Och trotts dessa avbrott från den magiska stämningen så kan jag inte säga annat än att det här är fantastiskt.

Under sista låten innan musikerna går av, "Himininn er að hrynja, en stjörnurnar fara þér vel", så projiceras vad jag tror är fåglar, men likaväl kan vara flygplan eller raketer, på skynket bakom dem. Även detta för mina tankar till Sigur Rós, om än i mindre skala. Efter låten går de ut under stående ovationer. Efter ett tag kommer de tillbaka in och avslutar konserten med en isländsk vaggvisa som jag tyvärr inte uppfattade namnet på och ber publiken att gå hem och lägga sig istället för att besöka den "Oktoberfest" som för tillfället hålls på torget utanför. Och det är precis vad jag gör, och jag somnar med en varm känsla i kroppen.