Belle and Sebastian tillbaka?

Enligt GP kommer Belle & Sebastian att spela in ett nytt album i vinter och komma till vårt kalla land någon gång under 2010 för att ge konsert.

Vissa av oss här på Popbrus välkomnar detta varmare än varmt!

Veckans Skiva v. 46: Copeland - Eat, Sleep, Repeat

Amerikanerna i Copeland är föga kända i Sverige. Jag fick låna Eat, Sleep, Repeat av en klasskompis som var helt övertygad om att jag skulle gilla det, och han hade rätt. Copeland spelar drömsk alternativ pop, väldigt snarlik Death Cab For Cuties musik. Den stora skillnaden är att Copeland använder ännu mer "ljudmattor" och bygger oftare upp låtarna med piano än med gitarr.

Bandet har legat mest på små indiebolag men gjorde en kort session hos det stora skivbolaget Columbia Records 2006-2007. Numera ligger de på Tooth & Nail Records och har meddelat att bandet kommer splittras efter ett sista studioalbum. Innan deras turné i våras sa de att även det kommer bli deras sista turné.

Eat, Sleep, Repeat släpptes 2006 och spelades in under två månader i Atlanta. Det som slår mig är att det inte finns någon låt som sticker ut varken åt det bättre eller sämre. Hela skivan präglas av en drömsk ljudbild vilket gör att den passar väldigt bra som soft bakgrundsmusik. Det som jag fastnade för var helt klart produktionen på skivan. Det händer väldigt mycket i låtarna, och man hör nya saker varje gång man lyssnar. En sak som jag verkligen gillar med ljudbilden är att de har gett trummorna plats att briljera. Med briljera menar jag inte att det är fullt med trumsolon, utan att trumkompen aldrig är helt "raka" utan har väldigt stor variation och kryddas med små "fill-ins".

Tyvärr finns inte skivan på Spotify, men flera av låtarna finns på Youtube, bland annat Careful Now, Eat, Sleep, Repeat och When You Thought You'd Never Stand Out. Jag rekommenderar dock att köpa skivan, då ljudkvalitén på Youtube inte gör låtarna rättvisa.

Jakobs musikhörna v.46: The Shaggs

Det är alltid spännande att lyssna på musik som skapats med en annorlunda inställning än sin egen. De flesta, likt jag själv, skapar antagligen musik för sin egen njutning, vi tycker det är kul och förhoppningsvis även att det låter bra. The Shaggs däremot skapade musik för att deras pappa ville det. Bandet bestod av de tre systrarna Wiggin, men det var deras far som bildade bandet efter att som ung ha förutspått att han skulle få döttrar som skulle bli framgångsrika musiker.

Detta visade sig dock vara en sanning med modifikation. Gruppen har fått kultstatus, Frank Zappa kallade dem bättre än the Beatles och Kurt Cobain listade deras enda fullängdare Philosophy of the World som en av världens 100 bästa plattor. Rent kommersiellt var gruppen dock ingen framgång, vilket kanske är föga förvånande.

För deras musik är långt ifrån lättlyssnad, systrarna verkar ha problem både med att hålla takten och att sjunga och spela rent. Men det är just det som gör lyssningen så intressant, här har vi tre kvinnor som verkligen inte kan eller ens är intresserade av att spela musik, men de gör så gott de kan, allt för att vara sin far till lags.

Resultatet är häpnadsväckande, de flesta skulle nog kalla det dåligt, och till viss del måste jag hålla med. Rent speltekniskt är det ofta rent fruktansvärt, ja, nästan alltid för att vara ärlig, men det finns en känsla, eller kanske avsaknad av den, i musiken som man sällan hör. Det finns ingen överväldigande glädje över det de gör, men inte heller några andra starka känslor. Musiken känns som ett nio-till-fem-jobb som systrarna gör för att de måste, utan att de egentligen varken trivs eller vantrivs.

Lyssna på låten "My Pal Foot Foot" här

Ännu ett nytt inslag här på Popbrus

Jo, det är så att hädanefter kommer jag varje tisdag posta ett inlägg under namnet Jakobs musikhörna där jag kommer guida er genom diverse alternativ musik. Det kan vara allt från noise till avantgardejazz, tolvtonsmusik till chipgabber, helt enkelt sådan musik som sällan får speciellt stor uppmärksamhet utanför en redan initierad grupp. Jag kommer att skriva om både genrer och specifika artister och skivor, allt för att upplysa er om underbar musik som ni allt som oftast inte ens har hört talas om.

Tips v. 46

Rasmus:

Det finns fortfarande ett fåtal biljetter kvar till Anna Ternheims Onsdagsspelning på Pusterviks stor scen. Det skulle ni kunna passa på att gå på om ni är i Göteborg.

Morrisseys Swords släpps på onsdag. Det är en samling som innehåller ett urval av b-sidorna till hans tre senaste album. Ett märkligt upplägg, men många bra låtar.

Efter några hänsynslösa spelningar med Bear Quartet och vad som kanske är årets albumsläpp, kommer nu Mattias Alkberg till Göteborg för en solospelning. Förväntningarna är höga, men priset lågt. Så kom dit och njut av vad som kan bli den bästa svenska konserten i år.


Jakob:

Om man råkar befinna sig i Malmö på onsdag så bör man uppsöka Debaser där nere för att avnjuta det eminenta postrockbandet Do Make Say Think, för som alla vet så ska postrock njutas live.

På lördag avnjutes förslagsvis Dag Vag på Katalin i Uppsala. Deras album Scenbuddism firar då 30 år och kommer att spelas live av bandet från början till slut. Dag Vag lovar också ett helt set med deras bästa låtar i övrigt.

Samma kväll spelar sveriges kanske bästa shoegaze-band Mixtapes & Cellmates, tyvärr sker detta dock på V-Dala Nation här i Uppsala. Men om man nu råkar äga ett kårleg så är det ingen mening att tveka.


Anton:

På lördag spelar Anna Ternheim på Växjö Teater, och det finns en hel del biljetter kvar.

P3 live bjuder denna veckan på Maia Hirasawa på måndag och Daniel Gilbert på onsdag.

Martha Wainwright släpper på onsdag en skiva med Edith Piaf-låtar.

Konsertrecension: Loke, Ekocaféet, Uppsala 6/11

Loke är mer en komiker eller poet än musiker. Hans begåvning finns i de underfundiga texterna och minst lika underfundiga mellansnacken snarare än deras rent musikaliska kunskaper. Musiken får gärna hamna lite i bakgrunden på båda herrarnas spelningar de gånger jag sett dem. Och precis som väntat bjuder Loke ikväll på sparsmakat gitarrspel som mest fyller ut ljudbilden, utan att för den sakens skull bli tråkigt.

Hans begåvning ligger som sagt i sångtexterna och mellansnacket. Sångtexterna kan ni läsa på hans hemsida, så dem går jag inte närmare in på. Hans mellansnack är trots allt det som gör det värt att se honom. Det blir bland annat prat om iPhones, att bli förälskad i sin komvuxlärare, triptyker, höstrusk och kk-förhållanden. Igenkänningsfaktorn är hög utan att det för den skull blir tamt eller slätstruken. Nej, udden som finns i hans texter går igen i hans snack, han är lite råare än andra trubadurer, men inte så det stör.

En annan sak som Loke hanterar långt bättre än de flesta musiker är interaktionen med publiken. Som under andra låten snubblar en punkare och hans sällskap in i det lilla caféet och Loke slutar spela, hälsar dem vänligt välkommna och berättar att spelningen går bra hittills för att sen fortsätta låten där han slutade. Eller när en till synes ganska drucken man nästan överröstar spelningen med sin tvivelaktiga sångröst och Loke gör sig rolig på mannens bekostnad, utan för att den skull bli elak. Allt levererat med en stor portion humor utan att det känns fånigt.

Låtmässigt så är spelningen fylld till bredden med hits, i den mån man nu kan tala hits när man talar om Loke. Vi får höra Sommarkatt, Allt Du Är, Aldrig Mera Rädd, V.S.P., Eldsjäl och diverse andra gamla låtar. Men han spelar även tre nya låtar och rent låtmässigt är det de som briljerar. Texterna i dessa känns nämligen snäppet mer melankoliska än de övriga låtarna som spelas och humorn är nedtonad. Rent musikaliskt rör så känns de mer åt balladhållet än resten av kvällens repertoar.

Har man sett Loke innan så har man fått precis vad man kom dit för, främst ett och annat skratt, men även en hel del riktigt bra låtar. Varken mer eller mindre.

Låtlista v. 45 - Bäst just nu

Vilka är de bästa låtarna just nu? Ni ser svaret nedan!

Länk till listan på Spotify.

Rasmus:

Joan Baez – Jerusalem
Tänk att en av hennes bästa låtar skulle komma mer än 45 år in i karriären…

Mattias Alkberg – Nerverna
Från en av årets bästa skivor, och så fort den kom in i mitt huvud vägrade denna låt att komma ut därifrån.

Mountain Goats – Romans 10:9
Också från en av årets skivor och dekadansen som öppnar denna låt är vacker.

Eistürzende Neubauten – The Garden
Gillar monotonin och den minimala texten.

Ossler – Tamburinman
Osslers finaste stund?


Jakob:

Daniel Johnston - Queenie The Doggie
Okej, nya plattan är inte lika bra som hans gamla, och detta är inte bästa låten på den, men det är den här jag går och nynnar på om dagarna.

Monde Yeux - Glad Waltz
Ännu en låt som hemsökt mitt huvud den senaste tiden.

Times New Viking - (My Head)
Wavves är trots allt inte den enda shitgazen värd att lyssnas på.

Wavves - Cool Jumper
Men han är fortfarande coolast.

Tes La Rok - Cold Blooded
Klassiker, skruva upp basen och njut.


Anton:

Anna Ternheim - No, I Don't Remember (live)
Inspelad på Popaganda i Stockholm i somras.

Monsters of Folk - Temazcal
När Conor Oberst tar ton så kan det inte gå fel. När han blir uppbackad av M. Ward, Mike Mogis och Jim James blir det succé.

The Metros - Talk About It
Bandet har tyvärr splitrats, men denna låten är okrossbar.

Copeland - Eat, Sleep, Repeat
Från albumet med samma namn.

Pat Metheny - Bright Size Life
Gitarrgudens trumfkort.

Månadens Skiva v. 45: Regina Spektor - Far

Anton har valt skivan denna månaden.

Anton:

Efter Regina Spektors genombrottsskiva Begin To Hope tvivlade jag på att hon skulle klara av att göra en likvärdig uppföljare. Det lyckas hon inte med heller, utan gör istället en skiva som överträffar sitt tidigare album med råge. Begin To Hopes styrka är helt klart de första spåren Fidelity, Better, Samson och On the Radio som är väldigt bra låter, men sen planar det ut och skivan når senare aldrig riktigt upp till den höga nivån som sätts i början. På Far heter de första starka spåren istället The Calculation, Eet, Blue Lips och Folding Chair, skillnaden från Begin To Hope är att skivan senare aldrig planar ut, utan fortsätter istället på samma höga nivå rakt igenom.

Far är producerad av inte mindre än fyra olika producenter vilket kan få ljudnörden att höja på ögonbrynen; blir inte ljudbilden på skivan väldigt splittrad då? Svaret är Nej. Spektor har redan ett eget sound med sin sång och pianospel, och alla fyra producenterna har valt att bygga låtarna kring det. Det har alltså inte skett någon egentlig utveckling av Spektors sound från hennes tidigare album, låtarna är fortfarande avskalade och ger stort utrymme för Spektor att briljera. Den stora skillnaden är, som jag varit inne på tidigare, att hon på Far briljerar med väldigt bra låtmaterial vilket gör skivan till en av årets absolut bästa!


Rasmus:

Kan ju inte annat än att tycka om låten ”Eet”. Kan heller inte annat än att tycka att refrängen är det värdelösaste jag hört sen jag senast råkade höra kommersiell radio. Det är lite synd om ”Eet”. Förutom en förskräcklig refräng, så ligger den nämligen placerad mellan två låtar du aldrig kommer att sätta på spontant, två låtar du snarare spolar förbi när de dyker upp i dina öron. Tråkiga, och överproducerade singersongwritersaker.

Bortser man från alldeles för ren produktion och överdrivet wailande, så funkar väl låten ”Folding Chair”, men så långt in på skivan börjar man vänta på en låt som inte bjuder på ”men” och ”förutom”.

Tyvärr bjuder skivan bara på en sådan låt – ”Laughing With” – resten har sina brister. ”Two Birds” är väl den låt som kommer närmast bakom ”Laughing With” och ”Eet”: släng med ”Genius Next Door” också och du får en helt okej EP.

Överlag kan man säga att det hela lider av en alltför radiovänlig produktion, ett alltför alldagligt uttryck och en sångerska som ibland låter lite för mycket som sångerskan i Nightwish.

Regina Spektor är bättre än de flesta inom sin genre, men hon var bättre förr.


Jakob:

Jag har aldrig riktigt gillat Regina Spektor. jag har iofs aldrig haft något emot henne heller och kan erkänna att jag, liksom väldigt många andra, har funnit låten "Samson" ganska mysig, men inte mer än så. Dock har jag aldrig givit henne en ordentlig chans, men nu var det alltså dags.

Om skivan Far är rätt ställe att börja på har jag ingen aning om, men jag finner mig själv bygga upp förhoppningar under de första sekunderna av inledande låten "The Calculation". Tyvärr blir det inte mer än så, jag väntar på ett sväng som aldrig riktigt kommer. Dock är det här inte dåligt, men de första låtarna rullar på ganska obemärkt. Först under refrängen av femte låten, "Machine", börjar det glimma till. Mollklangerna och Reginas röst passar varandra oerhört bra, men redan på nästa låt så svalnar intresset något igen.

Återigen så har jag inget att klaga på egentligen, men det tilltalar mig bara inte. Låtarna är välskrivna och välproducerade, Spektors röst är sockersöt som vanligt och det är lagom lågmält och bombastiskt om vart annat. Ändå tycker jag inte att det är helt ointressant, "Machine" gav mig ändå någon form av hopp om att jag faktiskt förbiser något här.

Men det glimmar inte till på samma sätt igen, tyvärr. Skivan rullar på tämligen anonymt, vissa låtar fångar dock min uppmärksamhet kortare stunder, "Dance Anthem Of The 80's" är småmysig, likaså "Wallet" som i mitten nästan låter som en arenarocksballad, på det bra sättet (om det nu finns ett sånt). Utöver nända låtar så är det dock få som jag lägger märke till.

Tyvärr så blev mina farhågor besannade, Regina Spektor är för mig bara ännu en i mängden av pianobrudar som jag varken gillar eller ogillar. Det enda som jag kan komma på som talar emot den här skivan är min personliga smak, för egentligen har jag inte lagt märke till en enda dålig stund, men smak är ganska svårt att bortse ifrån.

Konsertrecension: Taxi Taxi, Fängelset, Göteborg 4/11

Taxi Taxi spelade på Fängelset i Göteborg i våras. Inför en väldigt liten publik. Taxi Taxi spelar på Fängelset i Göteborg igen nu på hösten. Inför en något större publik.
Och precis så – likt vårens första knopp och höstens sista löv – låter systrarna Berhan. Vackert, ensligt och melankoliskt. Samtidigt som man fryser på utsidan av det kalla vädret och de rysningar man får av det fina, så blir man alldeles varm på insidan av hur bra det är och av systrarnas blyghet – lite som en inverterad glass au four. Med i ljudbilden denna gång har de även trummor; och ljudlandskapet öppnar sig ytterligare.

Bäst blir denna melankoliska pop i stämmor när dragspelet plockas fram. Men låtar som ”Still Standing At Your Back Door” och ”Same Side Of The Moon” går heller inte att sopa in under mattan.

Konserten avslutas med bandets bästa låt – ”Old Big Trees” – och jag tänker att de borde sluta så; storstilat. Även om låten nog aldrig kommer att bli lika fin som när de på Hultsfredfestivalen 2007 framförde den med dragspel och ukulele… Men de kommer upp på scenen igen och slår mina fördomar i kras; aldrig har Daniel Johnstons ”True Love Will Find You In The End” låtit så här bra. Det kallar jag extranummer!

Senast systrarna var i stan skrev jag i min recension att fler borde ha varit där. Fler var där idag. Därför skriver jag återigen att fler borde varit där idag – så kom nästa gång. Inte för att jag vill att deras konserter ska bli mindre intima, utan för att de förtjänar att uppskattas i större utsträckning. Eller kanske är de nöjda med en liten publik? Kanske är de för blyga för en större publik?
(Bilden är från konserten i våras - ha överseende med detta)

Maia Hirasawa och Jonna Lee på turné

Mitt i novemberrusket ger sig de båda artisterna Maia Hirasawa och Jonna Lee ut på en miniturné ihop. Det utlovas nya arrangemang på deras låtar och hela konserten kommer vara gemensam; de kommer alltså spela varandras låtar.

Konsertdatumen är:
20/11 Sigurdsgatan 25, Västerås
21/11 Nefertiti, Göteborg
24/11 Strand, Stockholm
27/11 Katalin, Uppsala
28/11 Blå, Oslo

Vill ni ha tips på fler sevärda konserter? Kolla in Popbrus Konsertkalender!

Nytt inslag på Popbrus

Idag har Popbrus egna konsertkalender publicerats. Kalendern kommer uppdateras kontinuerligt med konserter som vi på Popbrus rekommenderar. Ni finner en länk till kalendern bland Popbruslänkarna till höger, och även längst ner i detta inlägg. Via länken får ni även reda på mer information om kalendern.

Länk till Popbrus konsertkalender

Konsertrecension: Joan Baez, Storan, Göteborg 31/10

Så står hon plötsligt där. 50 år in i sin karriär entrar Joan Baez Storans scen och hon är vackrare än någonsin. De i publiken som varit med sedan början av hennes karriär har svårt att hålla tårarna tillbaka under kvällens gång – och de utgör majoritet. De yngre av oss i publiken kan se på konserten något mer nyktert och konstatera att visst är det en väldigt bra spelning av en fantastisk kvinna, men inte är det en av de bästa spelningar vi varit på. Inte heller är det jättelångt därifrån.

Storan, som sedan länge är utsåld, fungerar som perfekt lokal för Baez att spela i; den gamla teatern skänker ytterligare värme till en konsert, som fortfarande hade känts varm om Baez hade stått ute i regnet och spelat.
Joan Baez bjuder på sig själv och berättar historier ur sitt liv om sina föräldrar, Martin Luther King och Jussi Björling. Hon berättar även att hon vet att publiken är där för att höra hennes tidiga material…
Och visst: ”Silver Dagger”, ”Farewell Angelina” och ”The Night They Drove Old Dixie Down” är rysligt bra. Men nya alster griper tag minst lika mycket. Bäst ikväll är faktiskt Steve Earles låt om Palestina-konflikten – ”Jerusalem” – som Baez avslutar konserten med (innan hon återvänder för extranummer).
En annan Steve Earle-låt – ”God Is God” – tillhör kvällens höjdpunkter, och man gläds å Baez vägnar då hon funnit en ny musikalisk kompanjon som ger henne fantastiskt material. Hennes mest kände musikaliske kompanjon – Bob Dylan (Baez är en mästerlig Dylan-tolkare) – representeras av tre låtar ikväll, förutom tidigare nämnda ”Farewell Angelina” så gör hon en fantastisk version av ”Forever Young”. Däremot känns ”Blowin’ In The Wind” lite uttjatad, även om bandet gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i den.
En annan låt som har gjorts bättre förr är ”Suzanne”; både Leonard Cohens och Nina Simones versioner är starkare än kvällens version.

Men inget Baez gör är dåligt. Bredden i hennes musikaliska gärning känns både stor och liten; det låter alltid Baez, men arrangemang och genres varierar. Publikens njutning blir knappast mindre av bandet – vars medlemmar knappast var födda när Baez för första gången stod på en scen – som bjuder på country, folk, gospel och andra närliggande stilar. Alltsammans spelat på piano, gitarr, dragspel, trummor, ståbas, mandolin, banjo och bouzouki, för att nämna några av de instrument som används.
Men visst älskar man Joan Baez och visst är hennes röst, musikaliska gärning och politiska engagemang beundransvärt. Och visst tänker jag avsluta denna recension med ett citat från en av kvällen låtar:

“I've gazed into dark eyes that melted my soul down
To a place where it longs to be”