På grund av sjukdom så sköts detta inlägg upp. Men nu är det klart, bättre sent än aldrig.
Emmaboda har på några år gått från Sveriges bästa popfestival till att bli en nästan renodlad elektrofest. Inget ont i det, även om jag hellre hade spisat indie på ängen i Småland än den dansmusik som spelat där de senaste tre åren. I år har alla tre kvällarna (plus förfesten på onsdagen) från 21.00 och framåt endast electro på schemat, med ett undantag, Johonossi 22.15 på torsdagen. En spelning som för övrigt var så knökad med folk att jag inte orkade se mer än ett par låtar.
Torsdagen är en ganska ljummen dag, spelningsmässigt sätt.
Sista Sekunden gör en helt okej spelning, men knappast mer än så. Deras lättlyssnade hardcore på svenska har ändå lockat tämligen mycket folk till scenen i Skogen. De kör sina låtar, gör sina moves och avslutar det hela med en ganska vedervärdig cover på
Magnus Ugglas gamla låt
Vittring. Trots det lämnar jag spelningen med ett nöjt leende över ansiktet.
Entombed gör också en helt okej spelning, trots att jag aldrig lyssnat på bandet, mer än deras cover på
Roky Ericksons
Night of the Vampire. Så klart spelar de även den och det är i mitt tycke spelningens höjpunkt. Mycket mer kan jag inte säga då jag ägnade mer uppmärksamhet på folk som brottades än på männen på scen. Som soundtrack till idrottsutövandet så fungerade Entombed dock utmärkt.
Även
Radio Dept. gör en bra spelning, men återigen ligger min uppmärksamhet åt annat håll snarare än åt scenen. Kanske för att de är ganska trista att glo på. Musikaliskt låter det dock mycket tillfredsställande.
Fredagen däremot är festivalens höjdpunkt. 12.30 går
Trummor & Orgel på scen och förgyller förmiddagen med milda orgeltoner till svängigt jazzbeat. De spelar sina låtar, var och en vid sitt instument, mellansnacket är inte mycket att ha och musiken blir säkert lätt enformig om man inte uppskattar orgelmusik så som
Bo Hansson,
Sagor & Swing,
Hansson & Karlsson eller dylikt. Som tur är gör jag det och duon levererar den bästa spelningen hittills på festivalen.
Några timmar senare så går på
The Very Best på scen. Det enda dansakten jag verkligen vill se och faktiskt den enda dansakten jag verkligen ser. Med sin blanding av electro och afro-influenser så bjuder de på något annat än den "fyra fjärdedelselectro" som i övrigt dominerar festivalen. Trots att det regnar lite smått så är folk glada i hågen och publiken dansar. Men tyvärr lever framträdandet inte riktigt upp till mina förhoppningar, trots att det svänger som tusan på skiva så känns det lite småstelt på scen. Trots detta en helt okej spelning, varken mer eller mindre.
Efter en stunds paus är det dags för festivalens stora höjdpunkt,
Wavves. Tidigt i spelningen frågar trummisen publiken "Are you high? 'Cause we are!" och strax efter sluddrar han något om PCP. Väldigt fånigt kan tyckas, men det passar bandet perfekt. Ganska kort in på spelningen så bränner de av både
To The Dregs och
So Bored, även låten
Wavves avverkas i första halvan av spelningen om jag inte missminner mig. Efter det så är det mest låtar från
King Of The Beach som spelas, med
Green Eyes som absoluta höjdpunkt. Framåt slutet spelas även
Weed Demon som tar musten ur spelningen totalt. Dock gör det inte så mycket då spelningen varit fantastisk fram tills dess.
Det är tredje gången jag ser
Welle:Erdball och det är tredje gången de gör i princip samma spelning. Hela spelningen handlar lika mycket om det visuella som om musiken. De två kvinnorna i bandet står stela som skyltdockor, håller upp skyltar till publiken, spelar slagverk. Mannen bakom synthen verkar trycka på play och sedan mest spela för syns skull, för hans tryckande på tangenterna följer inte musiken som hörs på något vis. Det kastas även ut en C64 i publiken. Överlag så är spelningen underhållning på hög nivå. Att
Monoton und Minimal kommer som extranummer höjer upplevelsen ett snäpp till.