Topp 7: First Aid Kit

I natt gjorde First Aid Kit amerikansk TV-debut när de gästade Conan O´Brien, därför uppmärksammar vi dem lite extra idag.

Systrarna Söderberg har under sina fem år under namnet First Aid Kit hunnit med att släppa två album och en EP. De har även spelat in Buffy Sainte-Maries klassiska låt Universal Soldier med Jack White som producent som släpptes på Whites skivbolag Third Man Records 2011. Deras senaste skiva, The Lion's Roar, spelades in i Omaha och producerades av Mike Mogis. Det avslutande spåret på skivan, King Of The World, är skriven av systrarnas barndomsidol Conor Oberst som även sjunger en av verserna på låten. I sommar kommer First Aid Kit agera förband åt Jack White under hans sejour i Europa samt vara en av Way Out West-festivalens headliners.

Lyssna på Spotify: Topp 7: First Aid Kit

1. Ghost Town (The Big Black And The Blue)
2. Emmylou (The Lion's Roar)
3. Sailor Song (The Big Black And The Blue)
4. Heavy Storm (The Big Black And The Blue)
5. Universal Soldier (Universal Soldier 7")
6. You're Not Comming Home Tonight (Drunken Trees EP)
7. King Of The World (The Lion's Roar)

Skivrecension: First Aid Kit - The Lion's Roar

Bright Eyes har självklart haft det, Rilo Kiley likaså. The Concretes hade det på skivan In Colour och She & Him och Julian Casablancas har haft småsläng av det. Vad är då "detta"? Är det en sjukdom, ett instrument eller kanske ett psykotiskt tillstånd? Nej, alla ovan nämnda storheter har alla haft hjälp av en viss person vid sina inspelningar - Mike Mogis.

Nu kan även First Aid Kit räknas in bland de band som har haft multiinstrumentalisten och producenten Mike Mogis som hjälp under sina inspelningar. På bandets andra skiva, The Lion's Roar, har Mogis suttit bakom mixerbordet samt står som producent på skivan. Utan att förringa systrarna Söderbergs otroliga musikalitet så låter skivan "Mogis", vilket absolut är något positivt i den musikkrets First Aid Kit vill tillhöra.

Självklart är det, hur mycket jag än lovordar en viss person, First Aid Kit själva som har störst roll i hur de och deras nya skiva låter. Deras säkra tvåstämmighet som redan var utvecklad vid debut-EP:n Drunken Trees är något som bandet fortfarande bygger upp sina låtar kring. Sången är, och kommer troligen förbli, bandets signum.

The Lion's Roar är en väldigt jämn skiva med toppar som "Emmylou", "To A Poet" och skivans avslutande spår "King Of The World" där Conor Oberst gästsjunger på ett strålande sätt. Ändå når den inte upp till de förhoppningar jag hade på skivan. Inget sticker ut och inget överraskar, och på sätt och vis är det ändå så jag vill ha First Aid Kit. Som ett band man alltid kan lita på vad man får ifrån.

Premiär för First Aid Kits nya singel

Idag har PSL premiärspelat First Aid Kits förstasingel från det kommande albumet The Lions Roar. Låten bär samma namn som albumet som släpps den 24 januari nästa år.

First Aid Kit på turné i Sverige, och nytt album kommer i januari

I höst kommer First Aid Kit göra tre spelningar i Sverige:

28/11 Stockholm - Mosebacke
30/11 Göteborg - Nefertiti
2/12 Malmö - Victoriateatern

I januari nästa år släpper de sitt nya album The Lion's Roar som ni kan läsa om mer här.

Ny musik med First Aid Kit

I maj skrev vi om att First Aid Kit höll på att spela in ett nytt album i Omaha tillsammans med Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Just nu är First Aid Kit på turné i USA och agerar förband åt just Bright Eyes. I lördags spelade de i Norfolk i Virginia och bjöd då på några låtar som troligtvis kommer vara med på det kommande albumet.

Konsertrecension: First Aid Kit, Emmabodafestivalen 27/7

Foto: Ola Myrin

Frågan är om de hade kunnat få en mer passande tidpunkt att spela på? Solen skiner och de befinner sig mitt ute i skogen. Festivalbesökarna är pigga och tusentals av dem har samlats för att se systrarna i First Aid Kit. De börjar fint med "You're Not Coming Home Tonight", en av bandets bästa låtar. Men allra bäst blir det när de spelar nya låtar. Som den om Emmylou Harris. För jag tycker att bandet är som bäst när de inte är alltför väna och sockersöta, utan låter musiken vara mer drivande och dansant. Och det känns som att nästa platta kan bli mer åt det hållet. Bandet väljer också att avsluta med en av deras gamla låtar som är precis på det viset: "Sailor Song". Och där och då är First Aid Kit som bäst, som vanligt. Förhoppningsvis är det något de dragit lärdom av.

First Aid Kit jobbar med Mike Mogis

De skönsjungande systrarna i First Aid Kit jobbar för tillfället med ett nytt album. Som producent hittar vi Popbrusfavoriten Mike Mogis som till vardags återfinns i både Bright Eyes och Monsters Of Folk. Som producent har han tidigare arbetat med bland annat Lightspeed Champion och The Concretes. När albumet släpps eller vad det heter verkar dock ännu vara oklart.

Konsertrecension: Popaganda

First Aid Kit inledde festivalsommaren för min del, på Siesta-festivalen. Nu får de även tillfälle att avsluta den. Fast med tanke på den musik de framför, så kan man kanske snarare hävda att de både får avsluta våren och påbörja hösten. För där de spelar i den sista sommarsolen känns hösten ytterst närvarande. Som oftast när det kommer till live-spelningar så gör sig upptemponumren bäst. Och folk börjar logdansa. Men det kommer komma ytterligare en konsert under helgen som bjuder upp till denna aktivitet. Och den kommer att lyckas bättre. Men First Aid Kit utgör kanske den perfekta inledningen på denna festival.

Därefter följer några timmars vakuum. Visst, This Is Head gör helt okej postrock som faktiskt känns modern, men man undrar hur arrangörerna tänkte när de placerade denna akt mitt på dagen.

Tänder till igen gör det först när Familjen kliver på scen. Perfekt festivalmusik för en publik som blir allt större. Att både Markus Krunegård och Martin Sköld från Kent gästar gör inte det hela sämre. Festivalens hittills bästa spelning är ett faktum. Men roligare än så här kommer det att bli. När varje konsert resten av kvällen bara kommer att vara bättre än den föregående.

2006 såg jag Belle & Sebastian live i Göteborg, och det står sig än idag som en av de bästa spelningar jag varit på. Kvällens spelning lever inte upp till förväntningarna. Kanske för att de blivit äldre, kanske för att spelningen är kortare och därmed inte rymmer lika mycket magi. Spelningen inleds trevande med en ny låt och inte heller äldre låtar som ”I’m a Cuckoo” lyckas lyfta spelningen. Det är egentligen först i och med ”Sukie in the Graveyard”, som det blir riktigt bra. Oväntad låt att axla detta uppdrag kan man tycka. ”Lazy Line Painter Jane” med gästsång från Linnea Jönsson från Those Dancing Days är en annan höjdpunkt. Likaså klassikerna ”Sleep the Clock Around” och ”The Boy With the Arab Strap”. Men återigen; synd att det hela blev så rysligt kort; ett drygt dussin låtar hinner de med, jämfört med att de brukar spela det dubbla när det inte är festival.

På väg bort från spelningen märker man Popagandas största brist: det går knappt att röra sig på området; överallt står folk pressade mot varandra. Köer för att komma in i öltält, för att köpa mat, eller för att gå på toa är så pass långa att man inte ens överväger möjligheten att äta, dricka eller gå på dass. Det har sålts alldeles för många biljetter till denna festival. Aldrig tidigare har jag varit med om denna trängsel på festival när man befinner sig långt långt bort från pågående spelning.

Detta sagt: dagens stora överraskning heter Jamaica. Fan vad det svänger! Jag kommer att tänka på tråkiga band som Foo Fighters och Pheonix – fast kul. Rockigt sväng som får folk att dansa. Och att de avslutar med ett noiseparti gör absolut ingenting sämre.

Det kan tyckas kaka på kaka, men även Robyn överraskar positivt. På skiva gillar jag henne inte nämnvärt. Men så här i koncentrerad form visar hon på vilken låtskatt hon sitter på. Och då spelar hon inga av de gamla låtarna. Dessutom stöps de flesta låtarna om i nya råare arr. Och att Robyn konstant dansar sig igenom det hela får bara alla att le och man inser vilken liveartist hon faktiskt är.

Andra dagen inleds med Le Fever. Dessvärre invaggar deras namn mig i tron att det handlar om ganska trist electro. Så jag dyker upp lagom till sista låten. Synd, då det visar sig vara ganska skön indie.

Ett annat – mer etablerat indieband – är The Concretes. Och de har vett nog att lägga basen långt fram i mixen, vilket gör det hela väldigt dansant. De förtjänar all positiv press de får.

Magic Numbers var ett av de band jag sett fram emot mest. Och de gör mig inte besviken. Fan vad det svänger när de drar igång. Och hela publiken är med på noterna; sjunger med, klappar unisont händerna och logdansar sig igenom den en timme långa konserten. Upp på scen kommer till en av låtarna The Concretes, Shout Out Louds och First Aid Kit. Synd bara att de inte spelar liveklassikerna ”Mornings Eleven” och ”The Beard”. Kanske gör de det när de återvänder till Stockholm senare i år.

Festivalen hade kunnat sluta där. Med ett leende på läpparna. Istället blir det ganska intetsägande musik från Neon Indian och Hot Chip.
Ser man tillbaka på festivalen så kan man säga att de lyckats väl. Bra konserter och fint väder vägde upp det överbefolkade området.

Konsertrecension: First Aid Kit, Siesta!, Hässleholm 28/5

Det här är i princip samma spelning som den på Popadelica i början av maj, så för en mer uttömmande recension kan jag hänvisa er till recensionen av nämnda gig. Visst, det är lite annat mellansnack, lite kortare spelning och de spelar även en ny låt, men i övrigt är det likadant. Mestadels samma låtar i samma ordning, samma framföranden, samma stillastående på scen.

MEN, helt galet bra är det. På Popadelica blev jag helt knockad av hur bra det faktiskt var, jag har aldrig fattat tycke för systrarna på skiva, men live är det helt perfekt festivalmusik en tidig eftermiddag. Den här gången är det inte lika överväldigande, men fortfarande lika bra.

Konsertrecension: First Aid Kit, Popadelica, Huskvarna 1/5

"And I remember how you told me
all you wanted to do
That dream of Paris in the morning or a
Huskvarna window view"

First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg, men denna tidiga eftermiddag hade de även hjälp av tredje person som spelade trummor. Inledningsvis häpnas man av systrarnas otroliga säkerhet när de sjunger stämmor, det verkar som att det är det enda de har gjort under sin uppväxt. Bandet skapar med sina låtar en otroligt god och lugnande stämning i den proppfulla Teaterladan.

Mellansnacket är oväntat roande, man blir översköljd av ironiska uttalanden, bland annat om deras bandnamn som de inte verkar tycka är det mest uppfinningsrika. Jag hade innan uppfattningen att systrarna var något introverta, men så verkar inte alls vara fallet.

Ungefär halvvägs in i konserten berättar Klara att de brukar spela nästa låt utan mikrofoner men att Teaterladan var lite för stor för att alla då skulle höra. Deras far, tillika producent och ljudtekniker, övertalar dem dock att ändå göra ett försök utan mikrofoner. Låten Ghost Town framförs av systrarna stående precis vid scenkanten och publikens tystnad var total. Tystnaden höll i sig till textraden som inledde denna recension och det efterföljande jublet visste inte några gränser. Att Ghost Town var spelningens bästa låt råder det inget tvivel om men ingen låt föll egentligen ur ramen.

Det enda negativa med spelningen var att alla låtar låter ganska lika varandra. Det är egentligen inte så konstigt och ska heller inte vara något minus, men för den som aldrig hört First Aid Kit innan så kan det kännas något monotont. Med tiden är jag dock säker på att bandet kommer utveckla sitt sound (inte minst om de turnerar mycket i USA) och bli ännu bättre.

Inför Popadelica 2010

På lördag är det dags för den femte upplagan av Popadelica som äger rum i Huskvarna Folkets Park. Sammanlagt kommer 16 band spela på tre olika scener. Popbrus har valt ut fem godbitar av årets line-up som vi nu berättar lite mer om.

First Aid Kit

Systrarna Klara och Johanna Söderberg gör under namnet First Aid Kit folkmusikdoftande popmusik som badar i vackra sångstämmor. 2008, när de två var 17 respektive 15 år gamla, släpptes deras debut-EP Drunken Trees på skivbolaget Rabib Records (som ägs av syskonen Karin och Olof Dreijer, mer kända som The Knife). Producent på skivan var systrarnas pappa Bengt Söderberg. I slutet av Januari i år släpptes The Big Black and the Blue som är bandets första fullängdare. Med låtar som Hard Believer och I Met Up With The King kommer de bjuda på en fantastisk spelning på Popadelicas största scen.

Lyssna på First Aid Kit på Spotify.


A Place To Bury Strangers

Jakob på Popbrus kallar dem för det bästa shoegazebandet sedan My Bloody Valentine och The Jesus and Mary Chain. Tremannabandet A Place To Bury Strangers från Brooklyn skapar tillsammans en oemotståndlig vägg av ljud och de gör endast en spelning i Sverige i sommar, nämligen den på Popadelica. Förra året släppte de albumet Exploding Head och med det visade de att shoegazen fortfarande lever i allra högsta grad.

Lyssna på APTBS:s album Exploding Head på Spotify.


This Is Head

Att sätta ett namn på Malmöbandet This Is Heads musik är svårt. Ord som episkt, melankoliskt och drömskt känns som nära beskrivningar. Stundtals spelar de sakta molande rockmusik, men ibland slår den om till snabbare och mer dansant musik. Den största delen av This Is Heads musik är helt instrumental men man känner aldrig något behov av mer sång då arrangemangen är väldigt genomarbetade och intressanta.

Lyssna på bandets skiva 0001 på Spotify.


The Kissaway Trail

Från Odense i Danmark kommer denna kvintett som spelar indierock, inte allt för långt ifrån en snällare version av kanadensiska Arcade Fire. Den första maj i år släpptes bandets andra studioalbum Sleep Mountain, en skiva som varmt rekommenderas.

Lyssna på Sleep Mountain på Spotify



We are the Storm

Senare idag publiceras en intervju med bandet We are the Storm här på Popbrus, missa inte det!

Länk Här.





Alla band på Popadelica 2010:
Salem Al Fakir, The Fume, Little Dragon, First Aid Kit, This Is Head, The Kissaway Trail, The Pipettes, Bye Bye Bicycle, A Place To Bury Strangers, Hästpojken, Satans Takes A Holiday, The Mobile Homes, Timo Räisänen, We Are The Storm, Dansdepartementet, The Sounds