Konsertrecension: Popaganda

First Aid Kit inledde festivalsommaren för min del, på Siesta-festivalen. Nu får de även tillfälle att avsluta den. Fast med tanke på den musik de framför, så kan man kanske snarare hävda att de både får avsluta våren och påbörja hösten. För där de spelar i den sista sommarsolen känns hösten ytterst närvarande. Som oftast när det kommer till live-spelningar så gör sig upptemponumren bäst. Och folk börjar logdansa. Men det kommer komma ytterligare en konsert under helgen som bjuder upp till denna aktivitet. Och den kommer att lyckas bättre. Men First Aid Kit utgör kanske den perfekta inledningen på denna festival.

Därefter följer några timmars vakuum. Visst, This Is Head gör helt okej postrock som faktiskt känns modern, men man undrar hur arrangörerna tänkte när de placerade denna akt mitt på dagen.

Tänder till igen gör det först när Familjen kliver på scen. Perfekt festivalmusik för en publik som blir allt större. Att både Markus Krunegård och Martin Sköld från Kent gästar gör inte det hela sämre. Festivalens hittills bästa spelning är ett faktum. Men roligare än så här kommer det att bli. När varje konsert resten av kvällen bara kommer att vara bättre än den föregående.

2006 såg jag Belle & Sebastian live i Göteborg, och det står sig än idag som en av de bästa spelningar jag varit på. Kvällens spelning lever inte upp till förväntningarna. Kanske för att de blivit äldre, kanske för att spelningen är kortare och därmed inte rymmer lika mycket magi. Spelningen inleds trevande med en ny låt och inte heller äldre låtar som ”I’m a Cuckoo” lyckas lyfta spelningen. Det är egentligen först i och med ”Sukie in the Graveyard”, som det blir riktigt bra. Oväntad låt att axla detta uppdrag kan man tycka. ”Lazy Line Painter Jane” med gästsång från Linnea Jönsson från Those Dancing Days är en annan höjdpunkt. Likaså klassikerna ”Sleep the Clock Around” och ”The Boy With the Arab Strap”. Men återigen; synd att det hela blev så rysligt kort; ett drygt dussin låtar hinner de med, jämfört med att de brukar spela det dubbla när det inte är festival.

På väg bort från spelningen märker man Popagandas största brist: det går knappt att röra sig på området; överallt står folk pressade mot varandra. Köer för att komma in i öltält, för att köpa mat, eller för att gå på toa är så pass långa att man inte ens överväger möjligheten att äta, dricka eller gå på dass. Det har sålts alldeles för många biljetter till denna festival. Aldrig tidigare har jag varit med om denna trängsel på festival när man befinner sig långt långt bort från pågående spelning.

Detta sagt: dagens stora överraskning heter Jamaica. Fan vad det svänger! Jag kommer att tänka på tråkiga band som Foo Fighters och Pheonix – fast kul. Rockigt sväng som får folk att dansa. Och att de avslutar med ett noiseparti gör absolut ingenting sämre.

Det kan tyckas kaka på kaka, men även Robyn överraskar positivt. På skiva gillar jag henne inte nämnvärt. Men så här i koncentrerad form visar hon på vilken låtskatt hon sitter på. Och då spelar hon inga av de gamla låtarna. Dessutom stöps de flesta låtarna om i nya råare arr. Och att Robyn konstant dansar sig igenom det hela får bara alla att le och man inser vilken liveartist hon faktiskt är.

Andra dagen inleds med Le Fever. Dessvärre invaggar deras namn mig i tron att det handlar om ganska trist electro. Så jag dyker upp lagom till sista låten. Synd, då det visar sig vara ganska skön indie.

Ett annat – mer etablerat indieband – är The Concretes. Och de har vett nog att lägga basen långt fram i mixen, vilket gör det hela väldigt dansant. De förtjänar all positiv press de får.

Magic Numbers var ett av de band jag sett fram emot mest. Och de gör mig inte besviken. Fan vad det svänger när de drar igång. Och hela publiken är med på noterna; sjunger med, klappar unisont händerna och logdansar sig igenom den en timme långa konserten. Upp på scen kommer till en av låtarna The Concretes, Shout Out Louds och First Aid Kit. Synd bara att de inte spelar liveklassikerna ”Mornings Eleven” och ”The Beard”. Kanske gör de det när de återvänder till Stockholm senare i år.

Festivalen hade kunnat sluta där. Med ett leende på läpparna. Istället blir det ganska intetsägande musik från Neon Indian och Hot Chip.
Ser man tillbaka på festivalen så kan man säga att de lyckats väl. Bra konserter och fint väder vägde upp det överbefolkade området.