Veckans skiva v. 32: The Avett Brothers - I And Love And You

Länk till I And Love And You på Spotify

Anton:

The Avett Brothers är ett i raden av band som försöker sig på att spela rockmusik med inslag av amerikansk folkmusik. Fleetfoxes, Band Of Horses, Mumford & Sons, Okkervil River och i viss mån Wilco står alla på samma grund. I och med ett smått överflöd av band i genren så har konkurrensen ökat vilket har medfött att en inofficiell betygsskala skapats. En betygsskala som mäter bandens autenticitet inom den amerikanska folkmusiken. The Avett Brothers har haft turen att få ett väldigt högt poäng på denna högst inofficiella skala, till skillnad från brittiska Mumford & Sons som får nöja sig med ett bittert bottenbetyg (de är ju trots allt inte från USA). Denna "skala" är inget som det vanligtvis pratas om, men efter att ha läst på diverse musikforum så är det denna bild jag fått fram. Personligen tycker jag att det är rent dravel, eller som den teoretiska fysikern Hans-Uno Bengtsson hade sagt "rent mög".

I And Love I You är en välgjord skiva, både musikaliskt och produktionsmässigt. Som producent har man anlitat "mannen med skägget", Rick Rubin, som tidigare jobbat med bland andra Run-DMC, Beastie Boys, Weezer och svenska The (International) Noise Conspiracy. Det som skivan faller lite på är att den är lite för välgjord, inget sticker egentligen ut, vilket gör att den kanske mer hör hemma som bakgrundsmusik än musik man aktivt lyssnar på.

Ett spår som etsat sig fast hos mig, trots att det kanske egentligen inte är så bra, är den glada Kick Drum Heart. Låten är i grunden väldigt simpel, men refrängen är genialisk. Låtarna är i övrigt väldigt jämna, vilket ökar känslan av att det är en skiva att ha på i bakgrunden. Mitt förslag är att spara detta skivtips och ta fram det till när hösten nalkas. Avnjut det då med varm choklad, tända ljus och ett gott sällskap, för det är då I And Love And You kommer visa sina absolut starkaste sidor.

Rasmus:

Småtrevligt är ett ord som slår mig när jag lyssnar på "I and Love and You". Stämningen har ett höstlikt skimmer över sig. En stämning som påminner om den jag även finner hos band som Death Cab For Cutie, Clem Snide och Clayhill. Fast det här är tråkigare. För där nyss nämnda har spännade sångare, har The Avett Brothers raka motsatsen. Och där nyss nämnda har spännande saker för sig i arrangemangen har The Avett Brothers piano och gitarr. Det håller inte riktigt. De ger sig på ett grepp som sällan håller.
Andra låtar påminner om exempelvis Sufjan Stevens eller gammal amerikansk folkmusik. Men. De når aldrig samma höjder som hos dem de härmar. Trots att de använder sig av mer spännande arrangemang.

Tilläggas bör väl även att påståendet om att sångaren är tråkig är en sanning med modifikation. För de är faktiskt två sångare. Vem som är vem vet jag inte. Men en av dem ÄR tråkig. Den av bröderna som sjunger på "Ten Thousand Words" är det inte. Till skillnad från sin bror har han en röst med karaktär.

Det är synd att The Avett Brothers aldrig når några riktiga höjder. För de ger sig på en genre som man kan komma långt med. Därmed inte sagt att det är dåligt. Nejdå, om jag hör dessa låtar på något litet kafé där jag sitter med en kopp te i höstrusket så kommer jag att vara nöjd med tillvaron. Däremot kommer det aldrig att uppstå en situation där jag sitter hemma och lyssnar på detta. Det vill säga, förutom om jag har besök av någon som gillar detta.
Men det är ingen musik jag kommer att prata mig varm för. Det skulle i så fall vara mittpartiet bestående av låtarna "The Perfect Space" och "Ten Thousand Words". Jag vet inte varför - för de sticker väl egentligen inte ut - men de tilltalar mig.


Jakob:

Vid det här laget borde det stå ganska klart att jag inte är något större fan av alt-country, jag gillar inte ens Wilco för guds skull. Ändå så envisas både Anton och Rasmus att då och då välja plattor inom denna genre till månadens skiva. I ärlighetens namn så är jag utled på det, även om jag hör skillnad på Okkervil River och The Avett Brothers så är det ändå samma skrot och korn i min bok.

För hur många gånger ska jag behöva lyssna till sånt här? Sångare med slätstrukna röster, melodier som försvinner ur mitt huvud lika fort som de kom, tråkiga stämsånger och förutsägbara låtuppbyggnader. Och gång på gång ger jag samma betyg, inte är det dåligt, men det är inget jag själv kommer lyssna på...någonsin.

En enda ljusglimt finns det i mitt tycke på denna skiva med det fruktansvärt intetsägande namnet, nämligen den sista minut på åttonde låten, Laundry Room. För det är då det låter gammaldags, det är då det låter bluegrass och det är då det låter som en ladugårdsfest i amerikanska södern. Och så, mina vänner, borde alla alt-country-band låta betydligt oftare.