Förra sommaren turnerade Anna Ternheim ihop med ett av Sveriges bästa live-band. Till gårdagens spelning på Way Out West hade en helt ny konstellation satts ihop, vilket märktes. Spelningen nådde inte alls samma höjder som förra årets, kanske på grund av det nya bandets brist på energi på scenen.
För en stor festivalspelning kändes låtvalet lite konstigt med enbart låtar hämtade längst ner i den melankoliska Ternheimska låtskatten. Visserligen låter det bra men det kändes inte så oväntat att publiken började droppa av mot slutet av konserten, det är helt enkelt inte så peppande att lyssna på Anna Ternheim en solig sommareftermiddag.
Förra veckan släppte Arcade Fire sitt nya album The Suburbs. Som en hyllning till dem spelade Ternheim en svensk version av My Body Is A Cage, Min kropp är en bur. Bortsett från lite körande bakom Thåström och Winnerbäck så var detta första gången jag hörde Ternheim sjunga på svenska.
Mellan låtarna kunde man flera gånger höra publiken skrika efter den Göteborgska "nationalsången" Shoreline, ursprungligen av Broder Daniel. Till publikens förtjusning spelades låten som extranummer, tillsammans med självaste Henrik Berggren. Att Ternheim och Berggren sjöng varsin version av låten samtidigt gjorde inte speciellt mycket då stämningen höjdes markant i publiken. Kanske, och förhoppningsvis, var detta ett adjö till låten som gjorde henne känd. Ternheim har för bra eget låtmaterial för att kallas för "hon som spelar Shoreline".
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar