Konsertrecension: Jónsi, Way Out West, Göteborg 13/8

Det är svårt att inte jämföra Jónsis spelning med en Sigur Rós-spelning. Det är mycket som påminner om hans band nämligen.

För det första, det mest uppenbara, musiken. Jónsi har i princip tagit Sigur Rós till ett popformat på sin soloplatta, med vers-refräng och kortare låtar. Dock låter det fantastiskt bra live. Även om det inte når samma intensitet som med Sigur Rós så är det fortfarande väldigt stämningsfullt, både när det rör sig om balladliknande låtar och när allt exploderar i hamrande trummor och skrikande gitarrer.

För det andra, det visuella. Antagligen beror det på att Alex, som till stor det sköter det visuella för Sigur Rós, spelar i Jónsis kompband. De bilder som projiceras på duken bakom bandet påminner ofta om det som brukar synas i samband med Jónsis huvudband, fast med en egen twist. Det är mycket mer djur på den här spelningen än på Sigur Rós-spelningar.

För det tredje så byter de instrument inom bandet på samma vis som de gör inom Sigur Rós. Bandmedlemmarna går från piano till gitarr till tramporgel till synth till xylofon till bas. Den enda som är konstant är trummisen, han sitter kvar på sin plats spelningen ut.

Men även om man jämför spelningar med Jónsis olika projekt med varandra och snabbt kommer fram till att den här spelningen inte på långa vägar lever upp till en spelning med Sigur Rós, så går det inte att komma ifrån det faktum att även det här är en väldigt bra spelning. Han avverkar nästan hela sitt album Go, endast Hengilás lyser med sin frånvaro. Även tre andra låtar spelas. En mer varierad setlist hade inte skadat, inte heller ett mer varierat sound, nu känns det mest lite som Sigur Rós poppiga lillebror. Men det är på intet sätt ett dåligt betyg.