Konsertrecension: Jakob Hellman, Forever Young 2010, Kalmarsundsparken, Kalmar 21/8

1989 släpptes Jakob Hellmans debutalbum "...och stora havet", vilket även har blivit det enda. 1999 kom en remastrad version av skivan med sju extraspår och 2003 utsågs "...och stora havet" till århundradets bästa svenska skiva. Förra helgen såg jag Håkan Hellström på Way Out West då han spelade igenom hela sitt debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" som släpptes för tio år sedan i år. Denna skiva är enligt mig den enda som hade kunnat konkurrera med "...och stora havet", lyckligtvis för Hellman så släpptes "Känn ingen sorg för mig Göteborg" tio månader in på det nya århundradet.

I Kalmarsundsparken, alldeles intill havet och bara ett stenkast från Kalmar slott, var platsen för Forever Youngturnéns sista festivalkväll. En turné för att återuppväcka åttiotalets säregna musik, med ett överflöd av synthljud och datoriserade trumbeats. I detta forum sticker Hellman ut, han låter inte det minsta 80-tal utan låter lika mycket 90-tal som Popsicle eller Nirvana. Kanske därför är det han som får starta kvällen med sin entimmeskonsert.

Prick klockan sex går Hellman med band upp på scenen. Han bockar artigt till publiken innan introt av Du är allt jag vill ha ljuder ut från PA-högtalarna. Det låter bra, förvånansvärt bra, nästan exakt som på skiva. Kanske är det inte så konstigt när bandet består av nästan alla musikerna på "...och stora havet", däribland producenten och Reeperbahnmedlemmen Dan Sundqvist och den norsälskande före detta Wilmer X-pianisten Mats Bengtsson.

Som andra låt spelas Hellmans förstasingel från 1988, Tåg, vars starkaste sida är den genialiska texten. De något svagare spåren på skivan, som Glada dagar och Sköra Värld, höjer sig markant live och den senare av de två tillhör en av spelningens absolut bästa. En besvikelse blev dock Hon har ett sätt som inte alls kom upp i samma nivå som på skiva, men trots det så var den ändå en av de låtarna som publiken gick igång mest på. Ett något oväntat nummer var titelspåret ...och stora havet som känns lite som snabbskriven utfyllnad på skivan men som funkade helt okej live.

Inför näst sista låten Vara Vänner kommer Hellmans fru, Carolina Svensson, upp på scenen och körar sedan på de två sista låtarna. Hon får i de låtarna göra det jobb som Titiyo gjorde på skivan. En av mina absoluta favoritlåtar, Avundsjuk på dig, fick bli konsertens sista, vilket blev en fin avslutning på en väl genomförd spelning.

I framtiden hoppas jag att Hellman överger kompbandet och fortsätter solo i den visgenre han hållit på med under 2000-talet. När jag såg honom på Visfestivalen i Västervik 2005 tolkade han svenska visor på ett utomordentligt sätt med mycket spontanitet, både i gitarrspelet och i sången. Hellmans spontanitet får inget utrymme med ett kompband, och hämmar kanske därför honom som artist. Förmodligen, och förhoppningsvis, var denna turné ett adjö till den tonårsdoftande debutskivan. Framtiden får utvisa om Hellman släpper någon ny skiva, i dagsläget känner jag mig tveksam till det. Jag tror ändå, och hoppas, att Hellman kommer fortsätta ge konserter, inte som en kärlekssuktande popslyngel, utan som den spontana spelman han vuxit upp till.