Pavement var nästan legender på 90-talet. Det märks, för medelåldern på publiken verkar vara snäppet högre än på resten av festivalen, som redan har en betydligt högre medelålder än i princip alla andra svenska festivaler. Och jag förstår dem, för Pavement är bra, riktigt bra. Till och med bättre live än på skiva. Detta trots att pojkarna börjat förvandlas till gubbar och trots att det är ett återförenat band som står på scen. För det känns faktiskt inte gubbigt alls. Faktum är att jag snabbt glömmer bort deras betydelse för popmusiken på nittiotalet, jag blir helt uppslukad av nuet. Det är fortfarande starka låtar, de har åldrats med värdighet. Mer behöver jag faktiskt inte säga.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar