Konsertrecension: Panda Bear, Way Out West, Göteborg 13/8

Det är till min förvåning ganska mycket folk som samlats för att se Noah Lennox, mer känd som Panda Bear. Antagligen för att han till vardags är medlem i Animal Collective, vilket likaväl kan vara nackdel som en fördel. För redan efter några låtar så är det glesare framför scenen. Kanske för att musiken som Noah gör på egen hand skiljer sig markant från det han gör tillsammans med Animal Collective. Förväntar man sig lysande popmelodier så kanske man blir besviken, för det pandabjörnen spelar är mer suggestivt. Det är svårare att ta till sig och att han bara verkar spela nya låtar hjälper nog inte till att hålla publiken fängslad. Kort sagt så tror jag inte att hans spelning genererade speciellt många nya fans.

Men för oss som redan är åtminstone lite inlyssnade på honom då? Och för dem som inte gick dit med förhoppningar om en Animal Collective-spelning i light version? Jo, för oss bjuder han på en riktigt trevlig spelning med vackra samplingar, gitarrspelande och hans säregna röst. Musiken är snyggt ihopmixat, den går i ett kör utan paus i nästan hela spelningen. Det rör sig från monoton samplingspop till rent och skärt oljud och tillbaka igen. Och jag njuter av varje sekund. Några låtar från skivan Person Pitch hade dock höjt spelningen ännu mer.

Rent showmässigt så är han dock helt förskräcklig. Han står där med gitarren på magen, med sin elektronik framför sig och tittar mest på den. Eftersom musiken går i ett så bjuds det inte på något mellansnack att tala om heller. Större delen av tiden står jag och tittar på skärmarna vid sidan av scenen, där psykedeliska färger och mönster varvas med bilder på exploderande kvinnor och en haj som äter en säl. Dock blir även det lite tråkigt i längden. Men i ärlighetens namn, vem behöver visuell stimulans när man har så underbar musik?