Skiva: The Concretes - In Colour

Nu är våren här på riktigt och en av de skivor jag personligen tycker tonsätter våren bäst är svenska The Concretes bästa skiva In Colour. Här har ni indiepop med melodier som kan smälta snö. Att skivan är riktigt jävla stjärnspäckad är inte fy skam det heller, även om det inte märks så mycket. Mike Mogis från Bright Eyes har producerat, och spelar på skivan, vilket även Nate Walcott från Bright Eyes gör. Syskonen Stodart från The Magic Numbers är även de med, och Romeo Stodart är kanske den av gästerna som gör störst väsen av sig, då han sjunger duett på en av låtarna. Givetvis har de slängt in lite svenska storheter också, då både Jens Lekman och Frida Hyvönen medverkar. På pappret ser det här riktigt bra ut. Men faktum är att skivan förmodligen hade låtit nästan exakt likadant utan de här gästerna. Så det är väl bara för dem att tacka för att deras namn står med på en så här förbannat bra skiva. Så tryck nu på play och njut av våren.

First Aid Kit jobbar med Mike Mogis

De skönsjungande systrarna i First Aid Kit jobbar för tillfället med ett nytt album. Som producent hittar vi Popbrusfavoriten Mike Mogis som till vardags återfinns i både Bright Eyes och Monsters Of Folk. Som producent har han tidigare arbetat med bland annat Lightspeed Champion och The Concretes. När albumet släpps eller vad det heter verkar dock ännu vara oklart.

Bright Eyes släpper nytt album

Idag publicerade skivbolaget Saddle Creek Records den fantastiska nyheten att Bright Eyes kommer släppa nytt album den 15 februari nästa år - samma dag som frontfiguren Conor Oberst fyller 31 år. Albumet kommer heta The People's Key och kommer innehålla 10 låtar.

Saddle Creek utlovar konstfulla arrangemang och trollbindande låtar signerade Oberst. Skivan är inspelad i bandets egen studio i Omaha och som vanligt producerar multiinstrumentalisten Mike Mogis.

Låtlista för The People's Key:
1 Firewall
2 Shell Games
3 Jejune Stars
4 Approximate Sunlight
5 Haile Selassie
6 A Machine Spiritual (In The People’s Key)
7 Triple Spiral
8 Beginner’s Mind
9 Ladder Song
10 One For You, One For Me

I augusti i år släppte Bright Eyes låten Coyote Song som en del av The Sound Strike - en bojkott av delstaten Arizona och deras inhumana behandling av invandrare.

Låtlista v. 1 - En person i fem olika konstellationer

Som ni förstår av rubriken så har vi denna vecka valt låtar från fem olika konstellationer med en specifik person som gemensam nämnare. Under våra namn står namnet på den person vi har valt.

Veckans Spotifylista finner ni HÄR.

Rasmus:

Stephin Merrit

The Magnetic Fields – I Was Born
En klassisk Merritt-komposition på så vis att den är extremt cynisk och vacker på samma gång.

The Gothic Archies – In The Reptile Room
“And you wanna know why I frown / Well I'm smiling, I'm just smiling upside down.”

Stephin Merritt – What A Fucking Lovely Day!
När fan blir gammal skriver han musiken till operor.

The 6ths – Aging Spinsters
The 6ths är egentligen bandet där Stephin låter andra sångare ta ton, men här gör han det själv.


Future Bible Heroes – Memories Of Love
Kanske Stephins minst intressanta band, men den här låten är ändock fan så catchy.



Jakob:

Dennis Lyxzén

Refused - Poetry Written In Gasoline
Refused är antagligen Dennis Lyxzéns mest kända band, här är en av deras mindre kända låtar.

The (International) Noise Conspiracy - The Reproduction of Death
I början så var T(I)NC ett helt fantastiskt band, men skiva för skiva så mattades det underbara ner.

The Lost Patrol - Golden Times
Dennis spelar pop, men endast ibland gör han det övertygande, här är ett av tillfällena.

The Lyxsénz (feat. Inge) - Runaway
Syskonen Lyxzén spelar gamla covers på deras pappas födelsedag, för några månader sedan fanns fler videos, nu verkar endast denna finnas kvar.


Final Exit - Respect
2007 så återförenades Sandströms och Lyxzéns gamla hc-band de hade tillsammans innan Refused-tiden, ganska kort efter spelningen bildades AC4.



Anton:

Mike Mogis

Lullaby For The Working Class - Good Morning
Mike Mogis spelar tillsammans med sin bror A.J Mogis, Cursive-sångaren Ted Stevens och trummisen Shane Aspegren (en svenskättling kanske?). Bandet släppte sitt sista album 1999.

Maria Taylor - Two Of Those Too
Den, enligt mig, bästa låten på Taylors första soloskiva "11:11" som producerades av Mogis. På denna låt står Mogis för mandolin- och steel guitar-spel.

Cursive - The Recluse
Trots sin producentroll på skivan "The Ugly Organ" så stod Mogis för diverse instrumentinsatser, bland annat spelade han vibrafon på denna låt.

The Concretes - Sunbeams
Svenska The Concretes fick på albumet "In Colour" hjälp av Mogis, dels som producent men även som instrumentalist, som på denna låt där han spelar akustisk gitarr.

Jenny Lewis with The Watson Twins - You Are What You Love
Lewis soloprojekt når inte upp till samma nivå som hennes band Rilo Kiley, men denna låt svänger som tusan! Mogis är även på Lewis skiva producent och multiinstrumenatlist.

Konsertrecension: Monsters of Folk, Filadelfiakyrkan, Stockholm 19/11

Det är synd om folk som går på gudstjänst, för kyrkans stolar är utformade så att man inte ska kunna somna där. Men oftast pågår inte dessa tillställningar i två timmar. Det gör heller inte aftonens event – det pågår i tre och en halv. Men medan rumpa och rygg lider i det tysta, så njuter öga och öra desto mer. Framförallt vid den tidpunkt då de två förstnämnda helt domnat bort.

Monsters of Folk börjar sin spelning i Filadelfiakyrkan med den svängiga låten ”Whole Lotta Losin’”, som kanske hade varit snäppet vassare om man faktiskt sett låtens skapare, M. Ward, som tyvärr gömmer sig bakom pianot. Och sedan, på klassiskt Dylanmanér, blir det mörkt mellan varje låt. När ljuset åter slås på så har bandmedlemmarna bytt plats, instrument, eller helt enkelt gått av scenen. Man varvar låtar från bandets debutskiva med låtar av Bright Eyes, My Mornings Jacket och M. Ward solo.

Konserten börjar en aning trevande med ett ljud som är under all kritik, speciellt i de ”rockiga” låtarna som ”Man Named Truth” och Bright Eyes-låten ”Soul Singer in a Session Band”, där man har svårt att urskilja instrument och sång ur den stora ljudmassan. Det känns även som att tempot på låtarna är lägre än vad de är på skiva, vilket gör att de känns aningen sega. I de första låtarna med full settning kan man även förnimmas av en viss otighthet, speciellt från trummisen Will Johnsons sida, detta var dock inget som fortskred så värst länge utan resten av konserten skötte han med bravur bakom trumsetet.

Att bilda så kallade supergrupper är ingen dum idé alls, så länge medlemmarna kommer från ungefär samma genrer – Monsters of Folk är ett bra exempel på detta. En person som gillar M. Wards musik tilltalas nog både av Bright Eyes och My Morning Jackets, men man märker att publiken är lite uppdelad och applåderar lite extra när ens favorit spelar en egen låt. Ett nummer som däremot fick hela publiken att tjoa av förtjusning var M. Wards ”ragtimesolo” på akustisk gitarr, detta tillhörde utan tvekan en av kvällens höjdpunkter och blev även en liten brytpunkt då man resten av konserten inte längre tänkte på rygg- och rumpvärken utan istället njöt av den (nästan) ständigt trollbindande musiken.

I och med Monsters of Folks debutskiva så har den otroligt produktive Conor Oberst släppt fyra fullängdsalbum på lite mer än två år. Bright Eyes senaste skiva, Cassadega (2007), präglades av folk-inspirerade rocklåtar vilket han utvecklade under två album i sitt soloprojekt tillsammans med The Mystic Valley Band. Med bandkamraterna i Monsters of Folk har han utvecklats ytterligare och verkar nu gå mot ett mer noisepoppigt sound, i alla fall om man ska utgå från liveversionerna av Bright Eyes-låtarna ”Another Travelin’ song” och kvällens överlägset bästa nummer ”Hit the Swich”. För Bright Eyes-entusiasterna i publiken var nog ”Kathy with a K’s song” och ”The Big Picture” lika oväntade som fantastiska. Medan ”Smoke Without Fire”, urspungligen inspelad ihop med M Ward, lika given som Mike Mogis mandolinintro i ”We Are Nowhere And It’s Now”.

Ward-fansen fick även de sitt med låtar som ”Chinese Translation” och ”One Life Away”. Jim James bjöd på bland annat låtarna ”Golden” och ”Look At You”. Bland höjdpunkterna av bandets gemensamma låtar kan ”Map Of The World”, och lugna ”The Sandman, The Brakeman And Me” – om att sova på tåg – vara värda att nämna.

Ofta spelar hela bandet varandras låtar, och det är även vanligt att man delar upp verserna mellan sångarna. Detta leder till att alla gör varsin tolkning av sångmelodin och helt enkelt ändrar den så man inte längre känner igen den. Detta är troligen mer givande för bandet än vad det är för publiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Monsters of Folk skulle passa bättre i en lokal med stående publik. Det blev inget direkt samspel i Filadelfiakyrkan, utan när bandet hoppade runt i de mest ”hårda” partierna så satt publiken och nickade lite lätt med huvudet och stampade takten med högerfoten. Bandet verkade dock inte störa sig på den sittande publiken utan spelade med ett stort leende på läpparna genom hela konserten. De verkar ha väldigt roligt tillsammans och bli inte förvånade om det kommer en uppföljare på deras debutskiva nästa år!

Bright Eyes släpper julskiva på vinyl

Bright Eyes julskiva A Christmas Album släpps den 30 oktober på vinyl. Den släpptes första gången på cd 2002, och då som nu går alla intäkter till Nebraska AIDS project. Medverkande på skivan, förutom Conor Oberst och Mike Mogis, är bland annat Maria Taylor, Matt Oberst (Conors äldre bror) och Rilo Kileys gitarrist Blake Sennett.

Skivan går endast att köpa direkt från Saddle Creek records och kostar 15 dollar. Länk Här.

Veckans Skiva v. 34: Rilo Kiley - More Adventurous

Första gången jag stiftade bekantskap med Rilo Kiley var när de agerade förband till Bright Eyes på Vega i Köpenhamn 2005. Det jag minns starkast från konserten var främst gitarristen Blake Sennetts gitarr, en Fender Telecaster som var dekorerad med ett klistermärke föreställande den norska flaggan. I musikväg minns jag i stort sett bara en refräng med texten "Bad news, baby I'm bad news". Texten tillhör låten Portions for foxes och var anledning till att jag senare började lyssna på Rilo Kiley och deras skiva More Adventurous.

Jag anser att More Adventurous inte har några svaga låtar. Till en början hade jag dock svårt för det femte spåret, I never, men den har på senare tid vuxit i mina ögon (eller öron) och höjts upp till skivans övrigt höga nivå.

Det jag har fastnat för hos Rilo Kiley är dels Blake Sennetts gitarrarrangemang, men framför allt Jenny Lewis röst som framhäver texterna och melodierna på ett superbt sätt.

More Adventurous är Rilo Kileys tredje studioalbum och är bland annat producerat av ingen mindre än Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Låtar från albumet har spelats i diverse TV-serier och filmer, som till exempel i The O.C (Portions for foxes) och i Monster in law (I never), trots det så är de inte särskilt kända i Sverige. Förmodligen har fler hört talas om Jenny Lewis soloprojekt tillsammans med the Watson twins som har spelat ganska mycket i Sverige. Lewis skulle ha spelat på förra helgens Way out West, men har av någon anledning ställt in hela sin Europaturné.

De absolut starkaste spåren på skivan är Portions for foxes, Abscense of god och Blake Sennetts sololåt Ripchord där han sjunger och kompar sig själv med ett enkelt gitarrkomp.

Spotifylänk till skivan HÄR

Conor Oberst och M. Ward i samarbete

2000-talets svar på Traveling Wilburys har sett dagens ljus, nämligen bandet Monsters of Folk bestående av Conor Oberst och Mike Mogis från Bright Eyes, Jim James från My Morning Jacket samt singer/songwritern M. Ward. De släpper sitt debutalbum den 22 september och kommer följa upp debuten med en turné i USA och senare i Europa. De kommer till Fiadelfiakyrkan i Stockholm den elfte november.