Skiva: The Concretes - In Colour

Nu är våren här på riktigt och en av de skivor jag personligen tycker tonsätter våren bäst är svenska The Concretes bästa skiva In Colour. Här har ni indiepop med melodier som kan smälta snö. Att skivan är riktigt jävla stjärnspäckad är inte fy skam det heller, även om det inte märks så mycket. Mike Mogis från Bright Eyes har producerat, och spelar på skivan, vilket även Nate Walcott från Bright Eyes gör. Syskonen Stodart från The Magic Numbers är även de med, och Romeo Stodart är kanske den av gästerna som gör störst väsen av sig, då han sjunger duett på en av låtarna. Givetvis har de slängt in lite svenska storheter också, då både Jens Lekman och Frida Hyvönen medverkar. På pappret ser det här riktigt bra ut. Men faktum är att skivan förmodligen hade låtit nästan exakt likadant utan de här gästerna. Så det är väl bara för dem att tacka för att deras namn står med på en så här förbannat bra skiva. Så tryck nu på play och njut av våren.

Konsertrecension: Conor Oberst, Filadelfiakyrkan, 26/1

Det har gått drygt tre år sedan Conor Oberst senast stod på Filadelfiakyrkans scen. Då var han tryggt uppbackad av sina kollegor i superbandet Monsters Of Folk medan han i lördags ensam var huvudnumret - en situation som Oberst till synes verkade njuta av.

Den inledande låten, The Big Picture, framfördes med en darrig röst och en nerv som för tio år sedan var Oberst signum. När han efter låten byter gitarr anar jag en djup lättnande suck och när han sedan, till publikens jubel, börjar spela introt till First Day Of My Life är det den mogne och mer kontrollerade Oberst som sitter bakom mikrofonen. Visst har den äldre versionen av Conor Oberst fortfarande kvar talangen att skriva bra låtar, men mycket av den mörka melankoliska bild som han tidigare lyckades måla upp har ändrats till en mer alldaglig siluett av livet. På ett sätt är de inledande låtarna två ytterligheter i Oberst karriär, först den mörka och frustrerande The Big Picture och sen den ljusare kärleksvisan First Day Of My Life. Här verkar även publikens preferenser delas då de äldre personerna verkar sukta efter låtar från tidiga skivor medan de yngre vill höra nyare material. Sammanfattningsvis spelas, inte alls oväntat, en övervägande del låtar från skivor släppta de senaste fem åren men även vissa äldre låtar smyger sig in.

Med sig från Omaha har Conor Oberst multiinstrumenatlisten Ben Brodin som utseendemässigt ser ut lite som en galen kemist och som musikalisk verkar vara oerhört begåvad. På flera av låtarna är det han, skickligt spelandes på en xylofon, som fångar blickarna och inte den annars givna centralfiguren Oberst. När Brodin senare sätter sig med en elgitarr i knät så ser det väldigt obekvämt ut men när han väl spelar låter det som en Nels Cline i högform, kanske framför allt i det solo han river av i At The Bottom Of Everything.

Inte helt oväntat välkomnar Oberst efter några låtar upp systrarna Söderberg i First Aid Kit på scenen. First Aid Kits senaste skiva The Lion's Roar (som för övrigt Ben Brodin spelar piano på) spelades in i Omaha av Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis och på skivan medverkar även Conor Oberst. Oberst kallar själv systrarna för den bästa kör han kan ha och tillsammans framför de bland annat låtarna Lua, An Attemp To Tip The Scales, Make A Plan To Love Me, Southern State och First Aid Kit-låten King Of The World (som är skriven av Oberst). Vissa låtar känns som att de inte riktigt passar i det lilla formatet, till exempel Classic Cars som trots systrarnas kör blir ganska intetsägande.

Oberst bjöd även på en hel del nytt material (kan det vara en ny skiva på gång?), bland annat låten Kick som med låtraden "But you should go in style to Stockholm for a while" fick en applåd av de uppmärksamma i publiken. Andra låtar som mottogs med applåder var Ladder Song, Breezy och den gamla låten June On The West Coast som var lika bra som oväntad.

En perfekt avslutning hade kunnat vara allsången i Laura Laurent men istället var det annan låt från samma skiva som blev kvällens sista - Waste Of Paint. På ett sätt avslutar Oberst på samma sätt som han inledde på, med en känsla och nerv som mognar bort för varje skiva han släpper men som ändå alltid träder fram när han spelar live.

Slutligen måste förbandet Idiot Wind kommenteras då hon stod för en snygg och vacker inledning på kvällen. Hennes knappa halvtimmes långa spelning bidrog än mer till en längtan efter en debutskiva av henne - en skiva som vi redan väntat för länge på.

Topp 7: Musikvideor med Bright Eyes

Det är sällan som band gör musikvideor på deras bästa låtar, så är oftast även fallet med Bright Eyes. I och med släppet av skivan One Jug Of Wine förra året så listade vi Bright Eyes tio bästa låtar (länk här). Nedan följer bandets trevligaste musikvideor (enligt mig).

1. Easy/Lucky/Free (Digital Ash In A Digital Urn)


2. Bowl Of Oranges (Lifted or The Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground)


3. At The Bottom Of Everything (I'm Wide Awake It's Morning)


4. First Day Of My Life (I'm Wide Awake It's Morning)


5. Hot Knives (Cassadaga)


6. Jejune Stars (The People's Key)


7. Four Winds (Cassadaga)

Konsertrecension: Where The Action Is, Azaleadalen, Göteborg 28/6

Solen skiner och det är stekande hett i Azaleadalen när jag anländer till festivalen, som då redan är i full gång. Vädret passar utmärkt till den musik som de två första band jag ser, levererar.

Serenades, Markus Krunegårds och Adam Olenius (Shout Out Louds) nya band, levererar solskenspop med stråkar, synthar och två sångare, och jag tror inte att musiken hade känts lika angelägen om den hade framförts under andra omständigheter. Men där och då ger bandets första riktiga konsert ett fräscht intryck och jag har inga svårigheter att se mig själv lyssnandes på deras platta i sommarsolen i framtiden. Dock stör de två sliskiga manliga körsångarna intrycket något.

När nästa band, Jenny & Johnny, entrar festivalens lilla scen har jag blivit slö och lägger mig i gräset för att ta del av den. Johnny erkänner att majoriteten av duons låtar är skrivna i solskenet, och det märks. Deras Kaliforniendoftande pop gör mig ännu lyckligare än vad den gjorde på plattan som släpptes förra året.

Så här långt på festivalen är det inte några direkta utropstecken och efter Jenny & Johnny är det inte mycket intressant som händer på ett tag. Men det är skönt med en festival som inte är så späckad av bra band att man känner att man missar något på grund av bandkrockar. Något man trots det tunna utbudet faktiskt gör på Where The Action Is. För festivalens tre bästa band (The Ark, Bright Eyes och Glasvegas) spelar precis efter varandra, och då jag vill få en bra plats på Bright Eyes spelning (med all rätta ska det visa sig) missar jag både slutet på The Arks spelning och hela Glasvegas spelning.

Det är synd, då The Ark levererar en riktigt bra konsert så länge jag är där. Bandet har bara blivit bättre och bättre live, och när en av landets starkaste liveakter levererar hit efter hit önskar man att man får chansen att se dem igen i sommar innan de lägger av för gott.

Bright Eyes är dagens obestridliga höjdpunkt. Jag har aldrig tidigare sett Conor Oberst utstråla sådan scennärvaro, med skrikig sång och punkiga danssteg. Publiken blir som galen när de river av nya hiten "Shell Games" och äldre klassiker som "The Calender Hung Itself", "Lover I Don't Have To Love" och "Road To Joy". Majoriteten av låtarna är hämtade från senaste skivan The People's Key och (lite mer oväntat) sex år gamla skivan I'm Wide Awake, It's Morning. Mest oväntad är sällan spelade "Trees Get Wheeled Away". Enda anmärkningen är egentligen att spelningen är alldeles för kort; Tolv låtar och en timmes speltid är på tok för lite.

Det som förvånar mig mest på Where The Action Is är att samtliga 25000 besökare verkar befinna sig på Coldplay när de spelar. Det rör sig här faktiskt om ganska ordinär, slätstruken och tråkig pop som gjorts så många gånger förr, och sällan särskilt bra. Bandet verkar känna till detta själva då de utökar sin show med fyrverkerier och enorma ballonger som släpps ut i publiken för att göra spelningen lite mer intressant. När de dessutom kör en extra hård låt med gitarrsolon och distade gitarrer blir det bara löjligt.

Bright Eyes borde ha fått avsluta festivalen, för att ge ett bättre sista intryck och för att låta dem spela i mer än en timme.

Bright Eyes till Where The Action Is

Som bekant återuppstår i sommar festivalen Where The Action Is i Göteborg den 28 juni. Hittills har enda släppet varit Coldplay och det har skämtats om att men borde kalla festivalen för Where The Action Isn't istället.

I morgon måndag är det dock dags för festivalens andra släpp som innehåller både godbitar och andra sömnpiller.

Bland de roligare släppen finner vi Bright Eyes som nyligen var i Sverige för en utsåld spelning i Stockholm. Även Glasvegas och The Ark lockar.

Men släpp som Daniel Adams-Ray och The Killers-Brandon känns inte lika upphetsande.

Det återstår att se om festivalen släpper fler band än dessa imorgon.

Skivrecension: Bright Eyes - The People's Key

Det har gått fyra år sedan Bright Eyes släppte sin senaste skiva, den folkrockiga Cassadaga. Under denna fyraårsperiod har Conor Oberst, frontfiguren i Bright Eyes, hunnit med att släppa två soloskivor tillsammans med The Mystic Valley Band och en skiva med supergruppen Monsters Of Folk. Dessa tre skivor har känts som en förlängning av Cassadagas folksound. På den nya Bright Eyes-skivan, The People’s Key, har Oberst nästan helt lämnat den amerikanska folkmusiken och har istället gått tillbaka till ett mer digitalt sound. Likheter kan dras till albumet Digital Ash In A Digital Urn från 2005, men det är ändå några markanta skillnader mellan de två albumen. The People’s Key har ett mer skitigt sound än Digital Ash, och överraskar även med flera hårda partier som för tankarna till Desaparecidos (som till exempel i låten Jejune Stars). Det finns dock likheter med flera tidigare album, och kanske inte oväntat mest från Cassadaga.

Vid min första genomlyssning av The People’s Key blev jag först och främst glad över att bandet fortsätter med traditionen att ha någon slags monolog i början av första låten, lite som en presentation av skivan. Denna gång är det Denny Brewer från det psykadeliska bluesbandet Refried Ice Cream som talar om sina teorier om mänskligheten, världen och universum. Detta medför en lite mystisk stämning, och Brewers tal dyker upp på flera ställen på skivan. Som vanligt får man åtnjuta makalöst bra texter som framförs med snygga och melankoliska melodier.

Det har talats om att The People’s Key skulle vara Bright Eyes sista skiva, något som visserligen bara framtiden kan avgöra, men jag tycker det låter som att Bright Eyes hittat ett nytt spår som de ännu inte har undersökt klart. Förhoppningsvis kommer Mike Mogis, Nate Walcott och Conor Oberst bygga vidare på vad man hittills åstadkommit och skapa ytterligare fusioner av tidigare sound samtidigt som de blandar in nya idéer.

Bright Eyes släpper nytt album

Idag publicerade skivbolaget Saddle Creek Records den fantastiska nyheten att Bright Eyes kommer släppa nytt album den 15 februari nästa år - samma dag som frontfiguren Conor Oberst fyller 31 år. Albumet kommer heta The People's Key och kommer innehålla 10 låtar.

Saddle Creek utlovar konstfulla arrangemang och trollbindande låtar signerade Oberst. Skivan är inspelad i bandets egen studio i Omaha och som vanligt producerar multiinstrumentalisten Mike Mogis.

Låtlista för The People's Key:
1 Firewall
2 Shell Games
3 Jejune Stars
4 Approximate Sunlight
5 Haile Selassie
6 A Machine Spiritual (In The People’s Key)
7 Triple Spiral
8 Beginner’s Mind
9 Ladder Song
10 One For You, One For Me

I augusti i år släppte Bright Eyes låten Coyote Song som en del av The Sound Strike - en bojkott av delstaten Arizona och deras inhumana behandling av invandrare.

Veckans skiva v. 35: Dave Rawlings Machine - A Friend Of A Friend

A Friend Of A Friend på Spotify

På förra årets årsbästalista här på bloggen missade vi några skivor. Helt enkelt för att de då gått oss obemärkt förbi. Men bara för att året tog slut innan vi upptäckte dessa guldkorn, innebär inte det att vi inte tänker skriva om dem. Vi har redan tagit upp The Builders and The Butchers, Mumford and Sons och till viss del även Jay Farrar and Benjamin Gibbard. Nu kommer turen till Dave Rawlings Machine…

David Rawlings var med på Ryan Adams solodebut Heartbreaker. Den skivan inleds med att Adams och Rawlings diskuterar Morrissey för att sedan gemensamt rumla sig igenom låten ”To be young (is to be sad, is to be high)”, som de två skrev tillsammans. Låten finns även med på Rawlings egen solodebut A Friend of A Friend. Här i en lite lugnare version. Lite mer höstigt folkig. Lite mer fioler. Något som passar hans väna röst utmärkt.

Rawlings medverkade även på Bright Eyes-plattan Lifted Or the Story Is In The Soil, Keep Your Ear To The Ground. Därifrån är låten ”Method Acting” tagen. Även den något lugnare än originalet. Och med smått modifierad text. En låt som sedan glider in i en cover på Neil Youngs ”Cortez the Killer”. En version som spöar originalet med hästlängder.

Annars kan det vara svårt att jämföra David Rawlings covers med originalen, då det ibland kan vara svårt att initialt höra vilken låt det handlar om. Men så består ju skivan faktiskt främst av egna kompositioner också. Och skivan är ganska homogen. På ett bra sätt. Den går sin stilla höstlunk och man får lust att ta av sig i bara t-shirten och sätta sig i solen och titta ut över en sjö medan Dave Rawlings levererar vad som kanske är förra årets vassaste folkplatta från andra sidan Atlanten. Inspelad av en man som delat studio med en rad storheter men aldrig tidigare stått på egna ben.

Bright Eyes nya uppmärksammas av POPBRUS

Idag släpps skivan One Jug Of Wine, Two Vessels med Bright Eyes och Neva Dinova. Popbrus har tidigare skrivit om detta släpp. Grejen med skivan är att den innehåller fyra nya låtar med ovan nämnda band. Det är det första nya med Bright Eyes sedan 2007 års album Cassadaga. Bandet är stora favoriter här på bloggen. Därför firar vi släppet genom att låta de två av Popbrus skribenter som lyssnar på bandet bjuda på varsin topp 10 med deras låtar i form av Spotify-listor.

Enjoy!

Rasmus Bright Eyes-topp10

1. Something Vague
2. Easy/Lucky/Free
3. Laura Laurent
4. Haligh, Haligh, a Lie, Haligh
5. Nothing Gets Crossed Out
6. Old Soul Song
7. If Winter Ends
8. Loose Leaves
9. When The Curious Girl Realizes She Is Under Glass
10. On My Way To Work
    

Antons Bright Eyes-topp10

1. Going For The Gold
2. Nothing Gets Crossed Out
3. A Perfect Sonnet
4. Something Vague
5. Method Acting
6. Sunrise, Sunset
7. Messenger Bird's Song
8. The Calendar Hung Itself
9. Road To Joy
10. Everything Must Belong Somewhere

Vilka är era favoritlåtar?

Veckans skiva v.7: Bright Eyes - Letting Off The Happiness

Skivan finns på SPOTIFY.

Först släpper helvetet lös; folk skriker i plågor, saker går sönder och det är ett allmänt oväsen. Helvetet tonas sedan ner lite, men det kommer alltid att följa en med i bakgrunden. Det går inte att bortse från. För att dölja det inferno som pågår bjuds vi istället på en desperat akustisk gitarr. Men det imaginära lugnet får bara fortgå i tolv sekunder. Sedan öppnar Conor Oberst munnen. Och här har vi en man som inte varit nere i helvetet för att sedan återvända och berätta om det. Nej, här har vi en man som befinner sig i helvetet. Då talar vi inte om ett imaginärt Dantes Inferno. Nej, detta är det introverta helvete som alla kan få uppleva om de har otur. I Sverige drabbas 35 procent av befolkningen någon gång i livet av depression. Många av dessa under årets mörkare månader.

”I dreamt of a fever,
one that would cure me of this cold winter set heart,
with heat to melt these frozen tears, and burned with reasons
as to carry on”

För någonstans måste väl ändå energin finnas som kan ta en tillbaka till det goda livet? Någonstans skymtar väl ändå våren? Men Oberst sjunger inte bara om en inre vinter. För samtidigt som den då 17-årige Conor ligger vaken på nätterna och vrider sig i sin säng, pågår vintern utanför fönstret. Och ibland kan det vara svårt att veta vilken vinter han sjunger om. Vilket är en av låtens starkaste sidor. Att man dessutom tror på varenda ord gör inte det hela sämre.

Men så kommer man då till en punkt då det inte finns någon annan utväg än att ta till flaskan:

“And so I drink to stay warm,
and to kill selected memories,
cause I just can’t think anymore about that or about her tonight.
and I give myself three days to feel better,
or else I swear I'll drive right off a fucking cliff,
cause if I can’t learn to make myself feel better,
how can I expect anyone else to give a shit?”

“If Winter Ends” heter låten som inleder Letting Off The Happiness. Och den är ett litet mästerverk. Ingen annan låt har varken tidigare eller senare bättre beskrivit känslan den inre vintern bättre. Oavsett hur resten av skivan hade låtit, så hade det därför varit en bra skiva. Nu är resten av skivan också riktigt bra. Men aldrig riktigt lika bra som ”If Winter Ends”. Och där och då, i slutet av förra århundradet, påbörjades Conor Obersts storhetstid. En tid som pågår än idag.

“And if the perfect spring is waiting somewhere,
just take me there,
just take me there,
just take me there,
and say and lie to me and say,
and lie to me and say,
it’s gonna be alright,
it's gonna be alright,
Yeah, you worry too much kid,
it's gonna be alright”

"Nytt" med Bright Eyes

2004 kom One Jug of Wine, Two Vessels. En 6-spårs-skiva där Bright Eyes och Neva Dinova spelade in låtar tillsammans. Det rörde sig alltså inte om en split-ep, utan låtarna var gemensamma verk.

Den 23 mars i år släpps skivan på nytt av Saddle Creek. Den här gången med ytterligare fyra låtar. Låtar som spelades in i höstas.

Väntan på något nytt från Bright Eyes är alltså över. Nu hoppas vi bara att det här inte är det sista vi får höra av bandet, då de talat om en sista skiva.

Konsertrecension: Monsters of Folk, Filadelfiakyrkan, Stockholm 19/11

Det är synd om folk som går på gudstjänst, för kyrkans stolar är utformade så att man inte ska kunna somna där. Men oftast pågår inte dessa tillställningar i två timmar. Det gör heller inte aftonens event – det pågår i tre och en halv. Men medan rumpa och rygg lider i det tysta, så njuter öga och öra desto mer. Framförallt vid den tidpunkt då de två förstnämnda helt domnat bort.

Monsters of Folk börjar sin spelning i Filadelfiakyrkan med den svängiga låten ”Whole Lotta Losin’”, som kanske hade varit snäppet vassare om man faktiskt sett låtens skapare, M. Ward, som tyvärr gömmer sig bakom pianot. Och sedan, på klassiskt Dylanmanér, blir det mörkt mellan varje låt. När ljuset åter slås på så har bandmedlemmarna bytt plats, instrument, eller helt enkelt gått av scenen. Man varvar låtar från bandets debutskiva med låtar av Bright Eyes, My Mornings Jacket och M. Ward solo.

Konserten börjar en aning trevande med ett ljud som är under all kritik, speciellt i de ”rockiga” låtarna som ”Man Named Truth” och Bright Eyes-låten ”Soul Singer in a Session Band”, där man har svårt att urskilja instrument och sång ur den stora ljudmassan. Det känns även som att tempot på låtarna är lägre än vad de är på skiva, vilket gör att de känns aningen sega. I de första låtarna med full settning kan man även förnimmas av en viss otighthet, speciellt från trummisen Will Johnsons sida, detta var dock inget som fortskred så värst länge utan resten av konserten skötte han med bravur bakom trumsetet.

Att bilda så kallade supergrupper är ingen dum idé alls, så länge medlemmarna kommer från ungefär samma genrer – Monsters of Folk är ett bra exempel på detta. En person som gillar M. Wards musik tilltalas nog både av Bright Eyes och My Morning Jackets, men man märker att publiken är lite uppdelad och applåderar lite extra när ens favorit spelar en egen låt. Ett nummer som däremot fick hela publiken att tjoa av förtjusning var M. Wards ”ragtimesolo” på akustisk gitarr, detta tillhörde utan tvekan en av kvällens höjdpunkter och blev även en liten brytpunkt då man resten av konserten inte längre tänkte på rygg- och rumpvärken utan istället njöt av den (nästan) ständigt trollbindande musiken.

I och med Monsters of Folks debutskiva så har den otroligt produktive Conor Oberst släppt fyra fullängdsalbum på lite mer än två år. Bright Eyes senaste skiva, Cassadega (2007), präglades av folk-inspirerade rocklåtar vilket han utvecklade under två album i sitt soloprojekt tillsammans med The Mystic Valley Band. Med bandkamraterna i Monsters of Folk har han utvecklats ytterligare och verkar nu gå mot ett mer noisepoppigt sound, i alla fall om man ska utgå från liveversionerna av Bright Eyes-låtarna ”Another Travelin’ song” och kvällens överlägset bästa nummer ”Hit the Swich”. För Bright Eyes-entusiasterna i publiken var nog ”Kathy with a K’s song” och ”The Big Picture” lika oväntade som fantastiska. Medan ”Smoke Without Fire”, urspungligen inspelad ihop med M Ward, lika given som Mike Mogis mandolinintro i ”We Are Nowhere And It’s Now”.

Ward-fansen fick även de sitt med låtar som ”Chinese Translation” och ”One Life Away”. Jim James bjöd på bland annat låtarna ”Golden” och ”Look At You”. Bland höjdpunkterna av bandets gemensamma låtar kan ”Map Of The World”, och lugna ”The Sandman, The Brakeman And Me” – om att sova på tåg – vara värda att nämna.

Ofta spelar hela bandet varandras låtar, och det är även vanligt att man delar upp verserna mellan sångarna. Detta leder till att alla gör varsin tolkning av sångmelodin och helt enkelt ändrar den så man inte längre känner igen den. Detta är troligen mer givande för bandet än vad det är för publiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Monsters of Folk skulle passa bättre i en lokal med stående publik. Det blev inget direkt samspel i Filadelfiakyrkan, utan när bandet hoppade runt i de mest ”hårda” partierna så satt publiken och nickade lite lätt med huvudet och stampade takten med högerfoten. Bandet verkade dock inte störa sig på den sittande publiken utan spelade med ett stort leende på läpparna genom hela konserten. De verkar ha väldigt roligt tillsammans och bli inte förvånade om det kommer en uppföljare på deras debutskiva nästa år!

Bright Eyes släpper julskiva på vinyl

Bright Eyes julskiva A Christmas Album släpps den 30 oktober på vinyl. Den släpptes första gången på cd 2002, och då som nu går alla intäkter till Nebraska AIDS project. Medverkande på skivan, förutom Conor Oberst och Mike Mogis, är bland annat Maria Taylor, Matt Oberst (Conors äldre bror) och Rilo Kileys gitarrist Blake Sennett.

Skivan går endast att köpa direkt från Saddle Creek records och kostar 15 dollar. Länk Här.

Veckans Skiva v. 34: Rilo Kiley - More Adventurous

Första gången jag stiftade bekantskap med Rilo Kiley var när de agerade förband till Bright Eyes på Vega i Köpenhamn 2005. Det jag minns starkast från konserten var främst gitarristen Blake Sennetts gitarr, en Fender Telecaster som var dekorerad med ett klistermärke föreställande den norska flaggan. I musikväg minns jag i stort sett bara en refräng med texten "Bad news, baby I'm bad news". Texten tillhör låten Portions for foxes och var anledning till att jag senare började lyssna på Rilo Kiley och deras skiva More Adventurous.

Jag anser att More Adventurous inte har några svaga låtar. Till en början hade jag dock svårt för det femte spåret, I never, men den har på senare tid vuxit i mina ögon (eller öron) och höjts upp till skivans övrigt höga nivå.

Det jag har fastnat för hos Rilo Kiley är dels Blake Sennetts gitarrarrangemang, men framför allt Jenny Lewis röst som framhäver texterna och melodierna på ett superbt sätt.

More Adventurous är Rilo Kileys tredje studioalbum och är bland annat producerat av ingen mindre än Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Låtar från albumet har spelats i diverse TV-serier och filmer, som till exempel i The O.C (Portions for foxes) och i Monster in law (I never), trots det så är de inte särskilt kända i Sverige. Förmodligen har fler hört talas om Jenny Lewis soloprojekt tillsammans med the Watson twins som har spelat ganska mycket i Sverige. Lewis skulle ha spelat på förra helgens Way out West, men har av någon anledning ställt in hela sin Europaturné.

De absolut starkaste spåren på skivan är Portions for foxes, Abscense of god och Blake Sennetts sololåt Ripchord där han sjunger och kompar sig själv med ett enkelt gitarrkomp.

Spotifylänk till skivan HÄR