Konsertrecension: The Ark, Liseberg, 25/8

I två månaders tid har jag nu hyllat The Ark här på bloggen. Ända sedan jag för första gången såg en av deras avskedsspelningar. På Liseberg var det den fjärde gången jag såg bandet på fyra månader. Och jag är inte lika lyrisk den här gången.

Ola Salo brukar vara ett knippe av energi och det är han även denna gång. Men han ser lite blek ut. Dansstegen är färre och mindre intensiva. Mellansnacken känns mer som upprepningar än tidigare. Och sången håller inte hela vägen. Rösten känns sliten och ibland försvinner den när han ska sjunga extra lågt eller ljust. Det rör sig inte om stora skillnader, men de märks om man sett dem förr, eller om man bara lyssnat på dem på skiva. Turnén tycks ha slitit på honom.

Den tycks även ha slitit på bandet och deras vilja att inte upprepa sig. Versionerna av låtarna är inte vad de brukade vara, med onödiga effekter, mellanspel och solon. Det hela blir inte bättre av att ljudsystemet gör det hela lite grötigt.

Lisebergs ljudsystem ja. För kanske är det för att de spelar på just Liseberg som bandet känns lite avmätt. Spelningar här brukar bli det, för banden vet att hälften av publiken egentligen inte bryr sig om dem, utan har bara kommit för att bandet är känt och inträdet obefintligt.

Fast spelningen har sina höjdpunkter. För trots de lite trista arrangemangen på låtarna så dyker en låt upp som jag väntat på under hela turnén: "Tell Me This Night Is Over". I en helt okej version.

Och framåt slutet slänger Ola in delar från Håkan Hellströms "En vän med en bil" och "Känn ingen sorg for mig Göteborg", och där och då märker man den riktige Ola Salo, som vet hur man gör varje spelning unik.

Detta sagt. För dem som inte sett bandet tidigare var Lisebergsspelningen definitivt sevärd. Men jag hoppas att bandet repar sig igen under de tre veckor som återstår av deras karriär.

Veckans låt v. 33: The Ark - The Apocalypse Is Over

"Även om vi inte kommer att finnas kvar, så kommer våra låtar att göra det. Så fort ni behöver dem kommer de att finnas där".

Så sa Ola Salo någon gång under den just nu pågående avskedsturnén som tar The Ark land och rike runt. Och vilken låt kan sammanfatta bandets karriär bättre än "The Apocalypise is Over"? Konstig fråga kanske, med tanke på att låten just handlar om bandets karriär:

"We set out to win the hearts
of the outlandish and irate
in our coats of splendid colours
we went from town to town
leaving young hearts filled with promise
and the venues turned upside down
Now we're standing here together
And it's time for the encore..."

Så börjar låten som förklarar att nu är det slut, samtidigt som de tackar för den här resan. Pampa och ståt blandas med melankoli. Behöver mer sägas?
Knappast. Lyssna här istället!

Konsertrecension: The Ark, Arken i parken, 13/8

När jag såg Håkan Hellström 2003 avslutade han spelningen med "Vi två, 17 år" och när han gick av scenen fortsatte publiken att sjunga den ordlösa texten. Det var ett av de största konsertögonblick jag varit med om. Ungefär samma känsla infinner sig när The Ark avslutar sin spelning på Tyrolen med "Calleth You, Commeth I". Bandet går inte av scenen, men publiken fortsätter att sjunga och bandet står tårögda och ser på. För sista spelningen i hemtrakten är något alldeles extra och ibland har Ola Salo inte långt till tårarna.

Innan jag såg The Ark live för första gången den här sommaren hade jag inte sett dem på tio år. Då spelade de med nyss nämnda Håkan. Nu har jag sett bandet tre gånger i sommar, och aldrig har det varit lika bra som på Tyrolen. Aldrig tidigare har Ola Salo, som annars har en enorm scennärvaro, haft en sån här närvaro och energi. Och det känns bara logiskt att han klättrar upp i en rönn och dansar där. För det är något speciellt för både band och publik, när The Ark spelar på hemmaplan. Stämningen på Tyrolen bidrar ytterligare till att göra The Arks spelning till en av årets bästa, då det blir bättre och närmare när bandet spelar på en liten träscen utan backdrop istället för på en stor arenascen med en pampig och självförhärligande bild på sig själva i bakgrunden.

Något som bandet ska ha extra plus för, är att de, till skillnad från många andra, ändrar både setlist och mellansnack från spelning till spelning. Exempelvis kör de den gamla "Laurel Wreath", som de inte kört under tidigare spelningar jag sett med dem i sommar. Den hör visserligen till spelningens tråkigaste ögonblick (Jakob håller inte med), även om Ola Salo gör sitt bästa för att framstå som en svensk Marilyn Manson. En annan låt som de plockar fram som jag inte sett innan i sommar är "Disease" som enligt mig är deras finaste stund. Även arrangemangen av låtarna skiljer sig något från de två andra gånger jag sett dem i sommar.

Bäst blir de under de mer dansanta och allsångsvänliga låtarna och redan som låt nummer två kör de "Clamour for Glamour" och publiken och bandet dansar och sjunger sig svettiga och hesa och orkar sedan inte ha samma energi igen på ett tag. Men när "Prayer For The Weekend" kommer så är all trötthet som bortblåst och två av konsertens bästa ögonblick är ett faktum.

Sägas bör också att "The Apocalypse Is Over" är en genial låt att skriva så här i slutet av karriären. Den är både melankolisk och pampig, och ett perfekt avslut av karriären.

The Ark kommer att lämna ett hål i den svenska musikscenen och bättre än så här, det var de aldrig.

Konsertrecension: Where The Action Is, Azaleadalen, Göteborg 28/6

Solen skiner och det är stekande hett i Azaleadalen när jag anländer till festivalen, som då redan är i full gång. Vädret passar utmärkt till den musik som de två första band jag ser, levererar.

Serenades, Markus Krunegårds och Adam Olenius (Shout Out Louds) nya band, levererar solskenspop med stråkar, synthar och två sångare, och jag tror inte att musiken hade känts lika angelägen om den hade framförts under andra omständigheter. Men där och då ger bandets första riktiga konsert ett fräscht intryck och jag har inga svårigheter att se mig själv lyssnandes på deras platta i sommarsolen i framtiden. Dock stör de två sliskiga manliga körsångarna intrycket något.

När nästa band, Jenny & Johnny, entrar festivalens lilla scen har jag blivit slö och lägger mig i gräset för att ta del av den. Johnny erkänner att majoriteten av duons låtar är skrivna i solskenet, och det märks. Deras Kaliforniendoftande pop gör mig ännu lyckligare än vad den gjorde på plattan som släpptes förra året.

Så här långt på festivalen är det inte några direkta utropstecken och efter Jenny & Johnny är det inte mycket intressant som händer på ett tag. Men det är skönt med en festival som inte är så späckad av bra band att man känner att man missar något på grund av bandkrockar. Något man trots det tunna utbudet faktiskt gör på Where The Action Is. För festivalens tre bästa band (The Ark, Bright Eyes och Glasvegas) spelar precis efter varandra, och då jag vill få en bra plats på Bright Eyes spelning (med all rätta ska det visa sig) missar jag både slutet på The Arks spelning och hela Glasvegas spelning.

Det är synd, då The Ark levererar en riktigt bra konsert så länge jag är där. Bandet har bara blivit bättre och bättre live, och när en av landets starkaste liveakter levererar hit efter hit önskar man att man får chansen att se dem igen i sommar innan de lägger av för gott.

Bright Eyes är dagens obestridliga höjdpunkt. Jag har aldrig tidigare sett Conor Oberst utstråla sådan scennärvaro, med skrikig sång och punkiga danssteg. Publiken blir som galen när de river av nya hiten "Shell Games" och äldre klassiker som "The Calender Hung Itself", "Lover I Don't Have To Love" och "Road To Joy". Majoriteten av låtarna är hämtade från senaste skivan The People's Key och (lite mer oväntat) sex år gamla skivan I'm Wide Awake, It's Morning. Mest oväntad är sällan spelade "Trees Get Wheeled Away". Enda anmärkningen är egentligen att spelningen är alldeles för kort; Tolv låtar och en timmes speltid är på tok för lite.

Det som förvånar mig mest på Where The Action Is är att samtliga 25000 besökare verkar befinna sig på Coldplay när de spelar. Det rör sig här faktiskt om ganska ordinär, slätstruken och tråkig pop som gjorts så många gånger förr, och sällan särskilt bra. Bandet verkar känna till detta själva då de utökar sin show med fyrverkerier och enorma ballonger som släpps ut i publiken för att göra spelningen lite mer intressant. När de dessutom kör en extra hård låt med gitarrsolon och distade gitarrer blir det bara löjligt.

Bright Eyes borde ha fått avsluta festivalen, för att ge ett bättre sista intryck och för att låta dem spela i mer än en timme.