Skiva: Juni Järvi - The Gospel

Juni Järvi måste ha lyssnat mycket på The Magnetic Fields 69 Love Songs och Jens Lekmans tidiga hits när han gjorde The Gospel. För de referenserna är så tydliga att de inte går att missa. Det låter som att Magnetic Fields valt att göra en skiva tillsammans med Jens. Men gör man ett album som låter som något som redan är gjort, gäller det att man gör det med charm, och det har sannerligen Juni gjort. Att skivan kom när den gjorde bidrar nog också till dess kvaliteter. Skivan kom 2010, men den låter som att den kom åtminstone fem år tidigare, och den verkar i en musikalisk tradition som när den kom nästan var bortglömd, och endast hade ett nostalgiskt skimmer över sig. Men när Juni gjorde The Gospel fann den här musiken samtiden igen.

 

Men inte nog med att han stjäl från storheter som Merritt och Lekman och gör indiepop som låter som om den var gjord under den period då denna genre var som allra bäst. Han har också plockat in två gästartister, som är bland de finaste vi har i det här landet: Annika Norlin och Markus Krunegård. Trots det är skivan ännu starkare i hans solonummer. Så om ni av någon anledning varken gillar Stephen Merritt, Jens Lekman, Annika Norlin, Markus Krunegård eller tidig 2000-talsindie, då kan ni sluta läsa här. Annars tycker jag verkligen att ni ska trycka på play-knappen här nedan. Och jag lovar, ni kommer att älska det.

 

Topp 7: Laakso

I söndags återuppstod Laakso för en kort stund, när de agerade förband åt Markus Krunegård. Samma sångare och samma trummis i båda banden alltså. Krunegårds band Hets dök även de upp en kort stund. Jag kan dock tycka att det var konstigt att det var Laakso som var förband och inte tvärtom. Dels var deras spelning mer speciell, då det var deras enda återföreningsspelning. Dels är de bättre. Nu spelade de visserligen två nya låtar, så kanske får vi höra mer av dem framöver. Jag håller tummarna.
Söndagens spelning innehöll sju låtar, lika många som denna lista med andra ord. Så här har ni även hur jag önskat att låtlistan såg ut på konserten. Nåja, två av låtarna spelade de... Slutpratat. Här kommer listan:

Konsertrecension: Where The Action Is, Azaleadalen, Göteborg 28/6

Solen skiner och det är stekande hett i Azaleadalen när jag anländer till festivalen, som då redan är i full gång. Vädret passar utmärkt till den musik som de två första band jag ser, levererar.

Serenades, Markus Krunegårds och Adam Olenius (Shout Out Louds) nya band, levererar solskenspop med stråkar, synthar och två sångare, och jag tror inte att musiken hade känts lika angelägen om den hade framförts under andra omständigheter. Men där och då ger bandets första riktiga konsert ett fräscht intryck och jag har inga svårigheter att se mig själv lyssnandes på deras platta i sommarsolen i framtiden. Dock stör de två sliskiga manliga körsångarna intrycket något.

När nästa band, Jenny & Johnny, entrar festivalens lilla scen har jag blivit slö och lägger mig i gräset för att ta del av den. Johnny erkänner att majoriteten av duons låtar är skrivna i solskenet, och det märks. Deras Kaliforniendoftande pop gör mig ännu lyckligare än vad den gjorde på plattan som släpptes förra året.

Så här långt på festivalen är det inte några direkta utropstecken och efter Jenny & Johnny är det inte mycket intressant som händer på ett tag. Men det är skönt med en festival som inte är så späckad av bra band att man känner att man missar något på grund av bandkrockar. Något man trots det tunna utbudet faktiskt gör på Where The Action Is. För festivalens tre bästa band (The Ark, Bright Eyes och Glasvegas) spelar precis efter varandra, och då jag vill få en bra plats på Bright Eyes spelning (med all rätta ska det visa sig) missar jag både slutet på The Arks spelning och hela Glasvegas spelning.

Det är synd, då The Ark levererar en riktigt bra konsert så länge jag är där. Bandet har bara blivit bättre och bättre live, och när en av landets starkaste liveakter levererar hit efter hit önskar man att man får chansen att se dem igen i sommar innan de lägger av för gott.

Bright Eyes är dagens obestridliga höjdpunkt. Jag har aldrig tidigare sett Conor Oberst utstråla sådan scennärvaro, med skrikig sång och punkiga danssteg. Publiken blir som galen när de river av nya hiten "Shell Games" och äldre klassiker som "The Calender Hung Itself", "Lover I Don't Have To Love" och "Road To Joy". Majoriteten av låtarna är hämtade från senaste skivan The People's Key och (lite mer oväntat) sex år gamla skivan I'm Wide Awake, It's Morning. Mest oväntad är sällan spelade "Trees Get Wheeled Away". Enda anmärkningen är egentligen att spelningen är alldeles för kort; Tolv låtar och en timmes speltid är på tok för lite.

Det som förvånar mig mest på Where The Action Is är att samtliga 25000 besökare verkar befinna sig på Coldplay när de spelar. Det rör sig här faktiskt om ganska ordinär, slätstruken och tråkig pop som gjorts så många gånger förr, och sällan särskilt bra. Bandet verkar känna till detta själva då de utökar sin show med fyrverkerier och enorma ballonger som släpps ut i publiken för att göra spelningen lite mer intressant. När de dessutom kör en extra hård låt med gitarrsolon och distade gitarrer blir det bara löjligt.

Bright Eyes borde ha fått avsluta festivalen, för att ge ett bättre sista intryck och för att låta dem spela i mer än en timme.

Göteborgs kulturkalas onsdag & torsdag

Vaknar och är allt annat än sugen på konserter och kulturkalas. Ändå sitter jag där på tåget till Göteborg efter lunch. Känslan sitter i när jag bevistar dagens första konsert; Detektivbyrån. De har fått storhetsvansinne och de passar dem inte. Bitter går jag därifrån för att se ett band som jag vet kommer att vara dåligt. Tji fick jag. Senast jag såg dem hatade jag det, men kanske hade det med kontexten att göra. Då var det vinter och de var förband åt Ossler, som spelade en helt annan sorts musik än de. Idag står Steget i Göteborgs hamn på gränsen mellan sommar och höst. Det passar deras musik, som både är lite sommarglad (även om de själva inte vill erkänna det) och lite höstmelankolisk. Därefter blir det spoken word och som vanligt levererar Göteborgs poeter. Enough said. Som vanligt levererar även Markus Krunegård, han är ju riktigt bra live. Och ikväll kokar hela Göteborg. En bekant drar mig längre och längre in i det vibrerande publikhavet, stämningen tätnar och jag får en nagel i ögat. Det är så det ska vara; tumult och glädje i en salig röra. Med trevliga människor, trevlig musik och trevlig poesi gjordes även denna dag till en dag jag avundas mig själv att jag fick uppleva. Festen fortsätter imorgon.

På nätterna här har de affischerat hela byn… När man går runt i Göteborg i dessa dagar är det svårt att undvika de gula lappar som pryder stan. Gula lappar som förkunnar att Skull Defekts och Wooden Shjips ska spela på Nefertiti samma dag som Way Out West smygstartar. Det får en inte missa. Men först bob hund.

De spelar på en alltför stor scen. På en festival som är alltför gratis. Fulla ungdomar som aldrig annars skulle sett skåningarna röjer framför scenen. Men kanske är det just detta som är det fina med kulturkalas; man kan upptäcka något nytt och inse att livet inte enbart består av Arvingarna och fredagsfyllor. Fast det är ändå inte kidsen som röjer hårdast. Under hela konserten studsar sig en femtioårig man i otakt genom låtarna. Lite gulligt faktiskt. Fast bob hund var dock bättre på Emmaboda, där förhållandena var bättre. Och ja, Thomas Öberg har rätt: höj volymen, det har jag tyckt på alltför många konserter i sommar.

Skull Defekts gör just detta. Och deras drones får Neferititi att skaka. Med ett ölglas i handen och ett leende på det guppande huvudet ser jag förmodligen ut som alla andra män i lokalen (men var är kvinnorna?)

Ännu finare blir det när Wooden Shjips spelar sin psykadeliska noisepop till en backdrop av projicerade pysykadeliska ränder i rött, blått och vitt. Dessa övervintrade hippies vet hur man drar ut på låtarna utan att variera sig i stor utsträckning och dessutom få det att låta bra. Fler noisepophippies till Sverige!