Jakobs Musikhörna v. 48: bob hund - Helgen v. 48

Ja, det är en otroligt klyschig grej att skriva om den här låten den här veckan, jag vet. Men hur klyschigt det än må vara så är det otroligt passande, för så här när vintern verkligen är på ingång så kryper sig även bob hund på mig såväl som många andra.

Om det finns någon tradition att hålla fast vid så här i vintertider så är det inte första advent, Lucia, jul eller nyår, nej, det är att fira helgen v. 48 på äkta bob hund-manér. Behövs inspiration så är det bara att slänga ett öga på den eminenta videon.

Ny låt och ny video av bob hund

Den 15 februari släpper bob hund sitt nya album Låter som miljarder. I förmiddags släpptes titelspåret på iTunes och alldeles nyss lades den nya videon upp på Youtube.

Konsertrecension: bob hund, Siesta!, Hässleholm 28/5

Det svenska kultbandet bob hund kallas ofta för Sveriges bästa liveband, och det gör de med all rätt. Sångaren Thomas Öberg har visserligen samma rörelsemönster på scenen spelning efter spelning, men kan man bli trött på den lekande medelålders mannen med pärlhalsband runt halsen och "Zorromask" för ögonen?

Samma fenomen händer innan bob hunds spelning som innan Mattias Alkbergs lite tidigare på dagen. Några minuter innan start försvinner regnmålnen och solen börjar värma den stora publik som samlat sig framför scenen Fiesta!. Bandet startar sin spelning med låten Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk som tuffar fram som ett ånglok i takt till Christian Gabels trumspel. Ett trumspel som i andra låten Skall du hänga med? Nä! blir betydligt hårdare och med hjälp av Conny Nimmersjös excellenta gitarrspel inger det till ett härligt röj i publiken.

Innan den femte låten Hörlurar klagar Öberg på bestämmelserna om de låga decibelnivåerna man måste hålla sig till på Fiesta!-scenen. Öberg vill därför stämma Hässleholms kommun för "hets mot popgrupp", något som flera tusen i publiken instämmer med om man ska tolka det massiva jublet som följer.


Trots att Thomas Öberg riktar alla blickar till sig så är bob hund så mycket mer än en rolig scenshow. Musiken är tight och fylld av spännande partier som ofta kan signeras gitarristen Nimmersjö eller klaviaturmästaren Jonas Jonasson. Det flödar av komiska inslag i låtarna, men alla låtar bygger ändå på en seriös och allvarlig sida, något som kan symboliseras av stenansiktet Mats Hellquist som spelar bas.

I slutet av spelningen håller bob hund över tiden genom att spela bandets kanske absolut mest kända låt, Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss, vilken känns som en värdig avslutning på ännu en formidabel bob hund-spelning.

Ungefär en timme efter att bob hund slutat spela kom ännu ett hyllat liveband upp på scenen - nämligen The Hives. Hur konstigt det än låter så känns The Hives spelning ganska blek om man jämför med den tidigare av bob hund. Allt Howlin' Pelle gör på scenen gör Thomas Öberg gånger tusen, och visst väljer man hellre att titta på prydliga mustascher och stora polisonger än vita kostymer och tubsockor?

Nya akter till Hultsfred X

bob hund under Göteborgs kulturkalas 2009

Idag släppte Hultsfred fem nya akter som tyvärr är lika ointressanta som de tidigare släppen, den enda ljusglimten finns i bob hund som är festivalens bästa bokning hittills. I övrigt släpptes bob hunds lillebror Babian, de australiensiska electropoparna Empire of the Sun, norsk electro i form av Annie och den svenska singer/songwritern Steso Songs (läs konsertrecension med Steso Songs från Malmöfestivalen här).

Malmöfestivalen 16/8

Efter en natt med på tok för lite sömn så sitter jag i en bil på väg ner till Malmö. Anledningen till detta heter bob hund. Utöver dessa herrar så är det egentligen bara ett band till jag har planerat att se, Fanfare Ciocarlia, resten gör mig detsamma. När vi väl kommit ner och fixat ett program så diskuterar vi snabbt vad alla vill se, någon nämner Anna Ternheim, men ingen verkar överdrivet sugen, och jag som såg henne på Siesta kunde i ärlighetens namn inte bry mig mindre just nu.

Istället sätter vi av mot Folkets Park. Efter en matrunda så hinner jag precis avnjuta slutet av Ale Möller Band. Trots att jag bara ser två låtar så känns det som många fler. Gruppens världsmusik är väldigt händelserik och taktarter, rytmer och melodier byts ut och förändras hela tiden och skulle nog lyckas hålla kvar intresset hos många som inte är det minsta intresserade av världsmusik. Mig, som älskar världsmusik, lyckas de dock trollbinda.

Efter detta beger vi oss till Zoé. I programmet står det psykedelisk rock, bandet är från Mexico, en kombination som låter spännande. Tyvärr är musiken raka motsatsen till just spännande, bandet låter mest som ett trött Coldplay utan hits och vi lämnar snart konserten. Istället styr vi stegen mot The Fine Arts Showcase som beskrivs som kamikazepop. Med förväntningar om härjig musik med trevliga melodier slår vi oss ner inne i den lilla lokalen. När spelningen börjar uppdagas dock att det handlar om depp-pop och efter bara några låtar sluter jag upp med en kompis i öltältet istället, vilket kändes som ett bättre sätt att spendera min tid på.

När jag fuktat min strupe så Fanfare Ciocarlia tillslut igång. En efter en så äntrar rumänerna scenen med blåsinstrumenten i högsta hugg och snart är det tolv man starka bandet samlade på scen. Konserten håller överlag ett högt tempo, men även en hel del finstämda ballader betas av. Men det är inte balladerna folk har kommit för och när dessa spelas så mättas stämningen i publiken av, men så fort tempot ökar igen så rör sig publikhavet, gammal som ung, män och kvinnor, svensk som invandrare. Och det är också det jag gillar med romsk musik, det spelar ingen roll vem du är så länge som du har roligt.
Trots att jag inte lyssnat in mig så mycket på bandet i fråga så känner jag igen en hel del låtar och trots att mycket låter likt så tröttnar jag aldrig, glädjen är total och bandets hantering av sina instrument är oklanderlig. Sällan ser man någon hantera en trumpet med sådan precision.

När spelningens sista låt klingar ut så skyndar vi oss från Folkets Park mot den största scenen, där bob hund snart börjar spela.
Låtlistan är nästan identisk med den på Emmaboda, men tyvärr finns inte samma energi hos bandet som på den lilla småländska festivalen. Thomas Öberg klättrar på högtalare, springer av och an, kastar trafikkoner och är självgod i vanlig ordning, ändå klickar det inte riktigt. Ibland glimmar det till, men oftast så känns det som att något saknas. Inte ens klassikern Istället för musik: Förvirring lyckas få igång publiken på riktigt och då är det illa. Bandet levererar dock precis vad de ska, med vissa undantag, så som Conny Nimmersjös klumpiga gitarrspel på Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag, men det har jag börjat vänja mig vid.
Överlag så känns det som att allt börjat gå på rutin, låtvalet, mellansnacket, scenshowen, något som inte passar bob hund. De är ett band som behöver något att kämpa för, men sedan deras comeback så har de varit det största i popsverige för tillfället, och tyvärr har de börjat gå på tomgång.
Nej tyvärr pojkar, den här söndagen överträffades ni av ett dussin rumäner med tuba, hur känns det?

Göteborgs kulturkalas onsdag & torsdag

Vaknar och är allt annat än sugen på konserter och kulturkalas. Ändå sitter jag där på tåget till Göteborg efter lunch. Känslan sitter i när jag bevistar dagens första konsert; Detektivbyrån. De har fått storhetsvansinne och de passar dem inte. Bitter går jag därifrån för att se ett band som jag vet kommer att vara dåligt. Tji fick jag. Senast jag såg dem hatade jag det, men kanske hade det med kontexten att göra. Då var det vinter och de var förband åt Ossler, som spelade en helt annan sorts musik än de. Idag står Steget i Göteborgs hamn på gränsen mellan sommar och höst. Det passar deras musik, som både är lite sommarglad (även om de själva inte vill erkänna det) och lite höstmelankolisk. Därefter blir det spoken word och som vanligt levererar Göteborgs poeter. Enough said. Som vanligt levererar även Markus Krunegård, han är ju riktigt bra live. Och ikväll kokar hela Göteborg. En bekant drar mig längre och längre in i det vibrerande publikhavet, stämningen tätnar och jag får en nagel i ögat. Det är så det ska vara; tumult och glädje i en salig röra. Med trevliga människor, trevlig musik och trevlig poesi gjordes även denna dag till en dag jag avundas mig själv att jag fick uppleva. Festen fortsätter imorgon.

På nätterna här har de affischerat hela byn… När man går runt i Göteborg i dessa dagar är det svårt att undvika de gula lappar som pryder stan. Gula lappar som förkunnar att Skull Defekts och Wooden Shjips ska spela på Nefertiti samma dag som Way Out West smygstartar. Det får en inte missa. Men först bob hund.

De spelar på en alltför stor scen. På en festival som är alltför gratis. Fulla ungdomar som aldrig annars skulle sett skåningarna röjer framför scenen. Men kanske är det just detta som är det fina med kulturkalas; man kan upptäcka något nytt och inse att livet inte enbart består av Arvingarna och fredagsfyllor. Fast det är ändå inte kidsen som röjer hårdast. Under hela konserten studsar sig en femtioårig man i otakt genom låtarna. Lite gulligt faktiskt. Fast bob hund var dock bättre på Emmaboda, där förhållandena var bättre. Och ja, Thomas Öberg har rätt: höj volymen, det har jag tyckt på alltför många konserter i sommar.

Skull Defekts gör just detta. Och deras drones får Neferititi att skaka. Med ett ölglas i handen och ett leende på det guppande huvudet ser jag förmodligen ut som alla andra män i lokalen (men var är kvinnorna?)

Ännu finare blir det när Wooden Shjips spelar sin psykadeliska noisepop till en backdrop av projicerade pysykadeliska ränder i rött, blått och vitt. Dessa övervintrade hippies vet hur man drar ut på låtarna utan att variera sig i stor utsträckning och dessutom få det att låta bra. Fler noisepophippies till Sverige!