Nya akter till Hultsfred X

bob hund under Göteborgs kulturkalas 2009

Idag släppte Hultsfred fem nya akter som tyvärr är lika ointressanta som de tidigare släppen, den enda ljusglimten finns i bob hund som är festivalens bästa bokning hittills. I övrigt släpptes bob hunds lillebror Babian, de australiensiska electropoparna Empire of the Sun, norsk electro i form av Annie och den svenska singer/songwritern Steso Songs (läs konsertrecension med Steso Songs från Malmöfestivalen här).

Malmöfestivalen 20/8

Då jag var i Skåne av en annan anledning än att gå på Malmöfestivalen så hade jag dålig koll på vad som stod på programmet när jag kom till Malmö framåt sextiden på torsdagskvällen. Jag visste, tack vare Rasmus tips i söndags, att Thåström skulle spela på Stortorget, vilket jag var väldigt sugen på att se. På Debaser kollade jag till en början på Steso Songs, en ensam tjej med piano. Hon började sin konsert klart godkänt med en låt i tretakt, hennes röst lät stundtals som en korsning mellan Annika Norlin och Timo Räisänen, men oftast var den tyvärr ganska ointressant och intetsägande. Hennes låtar präglades ofta av långa pianopartier där hon visade sina pianoskickligheter, detta blev dock lite tröttsamt i längden. Tyvärr så urartade konserten något när hon övergav sitt piano och istället sjöng låtar till en förinspelade musikbakgrund, det kändes då mer som karaoke än en konsert.

Utanför Debaser, i Folkets Park, stod senare det brittiska kultbandet Gang of Four på scenen. Bandet har sina rötter i Leeds och härstammar från samma era som Joy Division och New Order. Tyvärr, ett väldigt stort tyvärr, så var omständigheterna för bandet väldigt dåliga. De spelade samtidigt som, och bara hundra meter från, dansbandet Larz-Kristerz, och 90 % av publiken var ganska ointresserade av vad britterna spelade. En annan sak som störde var att ljudet var katastrofalt dåligt. Konserten började väldigt tveksamt med en något överenergisk sångare, behållningen var basisten som med ett distat funkbasljud var den bärande faktorn i låtarna. Efter ungefär en halvtimme, när man vant sig vid gubbarnas något pubertala scenshow, så var de klart sevärda. Det roligaste momentet var när sångaren bankade taktfast på en mikrovågsugn med ett basebollträ, vilket skapade ett intressant industrisound. Gang of Four är ett band som inte verkar förstå att de inte längre är tjugo, utan spelar sina gamla låtar på samma sätt som de gjorde under 80-talet.

En man vars musik har mognat med åldern är Joakim Thåström. Egentligen har jag ganska svårt för hans nya låtar, men live är de väldigt mäktiga. Bäst slår trots allt hans gamla låtar Die mauer och Var e vargen i sina nya omarbetade versioner. Thåström tillsammans med sitt femmannaband skapar en otrolig stämning och blandar lugna och lågmälda partier med starka och frenetiska, detta gör att konserten aldrig blir ointressant.

Malmöfestivalen 16/8

Efter en natt med på tok för lite sömn så sitter jag i en bil på väg ner till Malmö. Anledningen till detta heter bob hund. Utöver dessa herrar så är det egentligen bara ett band till jag har planerat att se, Fanfare Ciocarlia, resten gör mig detsamma. När vi väl kommit ner och fixat ett program så diskuterar vi snabbt vad alla vill se, någon nämner Anna Ternheim, men ingen verkar överdrivet sugen, och jag som såg henne på Siesta kunde i ärlighetens namn inte bry mig mindre just nu.

Istället sätter vi av mot Folkets Park. Efter en matrunda så hinner jag precis avnjuta slutet av Ale Möller Band. Trots att jag bara ser två låtar så känns det som många fler. Gruppens världsmusik är väldigt händelserik och taktarter, rytmer och melodier byts ut och förändras hela tiden och skulle nog lyckas hålla kvar intresset hos många som inte är det minsta intresserade av världsmusik. Mig, som älskar världsmusik, lyckas de dock trollbinda.

Efter detta beger vi oss till Zoé. I programmet står det psykedelisk rock, bandet är från Mexico, en kombination som låter spännande. Tyvärr är musiken raka motsatsen till just spännande, bandet låter mest som ett trött Coldplay utan hits och vi lämnar snart konserten. Istället styr vi stegen mot The Fine Arts Showcase som beskrivs som kamikazepop. Med förväntningar om härjig musik med trevliga melodier slår vi oss ner inne i den lilla lokalen. När spelningen börjar uppdagas dock att det handlar om depp-pop och efter bara några låtar sluter jag upp med en kompis i öltältet istället, vilket kändes som ett bättre sätt att spendera min tid på.

När jag fuktat min strupe så Fanfare Ciocarlia tillslut igång. En efter en så äntrar rumänerna scenen med blåsinstrumenten i högsta hugg och snart är det tolv man starka bandet samlade på scen. Konserten håller överlag ett högt tempo, men även en hel del finstämda ballader betas av. Men det är inte balladerna folk har kommit för och när dessa spelas så mättas stämningen i publiken av, men så fort tempot ökar igen så rör sig publikhavet, gammal som ung, män och kvinnor, svensk som invandrare. Och det är också det jag gillar med romsk musik, det spelar ingen roll vem du är så länge som du har roligt.
Trots att jag inte lyssnat in mig så mycket på bandet i fråga så känner jag igen en hel del låtar och trots att mycket låter likt så tröttnar jag aldrig, glädjen är total och bandets hantering av sina instrument är oklanderlig. Sällan ser man någon hantera en trumpet med sådan precision.

När spelningens sista låt klingar ut så skyndar vi oss från Folkets Park mot den största scenen, där bob hund snart börjar spela.
Låtlistan är nästan identisk med den på Emmaboda, men tyvärr finns inte samma energi hos bandet som på den lilla småländska festivalen. Thomas Öberg klättrar på högtalare, springer av och an, kastar trafikkoner och är självgod i vanlig ordning, ändå klickar det inte riktigt. Ibland glimmar det till, men oftast så känns det som att något saknas. Inte ens klassikern Istället för musik: Förvirring lyckas få igång publiken på riktigt och då är det illa. Bandet levererar dock precis vad de ska, med vissa undantag, så som Conny Nimmersjös klumpiga gitarrspel på Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag, men det har jag börjat vänja mig vid.
Överlag så känns det som att allt börjat gå på rutin, låtvalet, mellansnacket, scenshowen, något som inte passar bob hund. De är ett band som behöver något att kämpa för, men sedan deras comeback så har de varit det största i popsverige för tillfället, och tyvärr har de börjat gå på tomgång.
Nej tyvärr pojkar, den här söndagen överträffades ni av ett dussin rumäner med tuba, hur känns det?