Solen skiner och det är stekande hett i Azaleadalen när jag anländer till festivalen, som då redan är i full gång. Vädret passar utmärkt till den musik som de två första band jag ser, levererar.
Serenades, Markus Krunegårds och Adam Olenius (Shout Out Louds) nya band, levererar solskenspop med stråkar, synthar och två sångare, och jag tror inte att musiken hade känts lika angelägen om den hade framförts under andra omständigheter. Men där och då ger bandets första riktiga konsert ett fräscht intryck och jag har inga svårigheter att se mig själv lyssnandes på deras platta i sommarsolen i framtiden. Dock stör de två sliskiga manliga körsångarna intrycket något.
När nästa band, Jenny & Johnny, entrar festivalens lilla scen har jag blivit slö och lägger mig i gräset för att ta del av den. Johnny erkänner att majoriteten av duons låtar är skrivna i solskenet, och det märks. Deras Kaliforniendoftande pop gör mig ännu lyckligare än vad den gjorde på plattan som släpptes förra året.
Så här långt på festivalen är det inte några direkta utropstecken och efter Jenny & Johnny är det inte mycket intressant som händer på ett tag. Men det är skönt med en festival som inte är så späckad av bra band att man känner att man missar något på grund av bandkrockar. Något man trots det tunna utbudet faktiskt gör på Where The Action Is. För festivalens tre bästa band (The Ark, Bright Eyes och Glasvegas) spelar precis efter varandra, och då jag vill få en bra plats på Bright Eyes spelning (med all rätta ska det visa sig) missar jag både slutet på The Arks spelning och hela Glasvegas spelning.
Det är synd, då The Ark levererar en riktigt bra konsert så länge jag är där. Bandet har bara blivit bättre och bättre live, och när en av landets starkaste liveakter levererar hit efter hit önskar man att man får chansen att se dem igen i sommar innan de lägger av för gott.
Bright Eyes är dagens obestridliga höjdpunkt. Jag har aldrig tidigare sett Conor Oberst utstråla sådan scennärvaro, med skrikig sång och punkiga danssteg. Publiken blir som galen när de river av nya hiten "Shell Games" och äldre klassiker som "The Calender Hung Itself", "Lover I Don't Have To Love" och "Road To Joy". Majoriteten av låtarna är hämtade från senaste skivan The People's Key och (lite mer oväntat) sex år gamla skivan I'm Wide Awake, It's Morning. Mest oväntad är sällan spelade "Trees Get Wheeled Away". Enda anmärkningen är egentligen att spelningen är alldeles för kort; Tolv låtar och en timmes speltid är på tok för lite.
Det som förvånar mig mest på Where The Action Is är att samtliga 25000 besökare verkar befinna sig på Coldplay när de spelar. Det rör sig här faktiskt om ganska ordinär, slätstruken och tråkig pop som gjorts så många gånger förr, och sällan särskilt bra. Bandet verkar känna till detta själva då de utökar sin show med fyrverkerier och enorma ballonger som släpps ut i publiken för att göra spelningen lite mer intressant. När de dessutom kör en extra hård låt med gitarrsolon och distade gitarrer blir det bara löjligt.
Bright Eyes borde ha fått avsluta festivalen, för att ge ett bättre sista intryck och för att låta dem spela i mer än en timme.
Inlägg
