Månadens skiva v. 16; The Builders & The Butchers - Salvation Is A Deep Dark Well

Lyssna på Månadens skiva på Spotify här.

Jakob:

Vissa skivor får mig sugen på att spela diverse instrument. Loveless av My Bloody Valentine får mig att vilja bygga väggar med gitarren, Dopethrone av Electric Wizard får mig att vilja plocka fram distpedalen och koppla in basen på högsta volym och när jag lyssnar på A Love Supreme av John Coletrane så börjar jag nästan alltid pilla på mitt saxfodral. Och nu längtar jag efter min mandolin när jag hör Salvation Is A Deep Dark Well av The Builders and The Butchers.

För vem kan egentligen motstå detta instrument när det förhöjer en bra låt till något fantastiskt. Som i inledande Golden and Green, där de första 84 sekunderna bjuder på en trevlig apokalyptisk stämning, men det är först när mandolinens ljusa toner kommer in som låten verkligen lyfter och även om det är stråkarna som gör låten majestätisk så är det mandolinen som för den framåt. Eller efterföljande Devil Town, som i sig är ett litet mästerverk, men tack vare mandolinen har ett driv som den annars skulle saknat.

Men även om det är nämnda instrument som inspirerar mig mest när jag lyssnar på skivan så är det knappast den som gör skivan. Nej, överlag så får jag känslan av ett mindre punkigt O'Death, vilket på intet sätt ett dåligt betyg. Där O'Death satsar på energi så ger The Builders and The Butchers mer utrymme åt känsla. Och de vinner de på, de behöver inte gömma sig bakom upptempolåtar som ibland inte håller måttet, vilket tyvärr är fallet med O'Death. Nej, istället står varje låt på skivan på egna ben i både högt och lågt tempo. Visst finns det låtar som sticker ut lite extra, som Barcelona, Raise Up Your Weary Hands och redan nämnda Devil Town, men det finns ingen utfyllnad och inga transportsträckor, varje låt på skivan är snygg och genomarbetad.

Men skivan bör lyssnas på från början till slut, med sin apokalyptiska början och sitt hoppfulla slut i form av The World Is A Top. Och den tål att lyssnas på om och om igen. Men den lämnar mig alltid lite frågande, varför är min mandolin kvar i Växjö när jag har flyttat till Uppsala?


Rasmus:

Folkmusiken fortsätter att kännas fräsch. Trots att det snart är femtio år sedan Bob Dylan släppte sin debut. Trots att namn som The Pogues och Billy Bragg har funnits med oss ett tag. Trots nufolkvågen med Devandra Banhart som fanbärare. Och trots de senaste årens översvämning av scenen, med hyllningar av Fleet Foxes, Great Lake Swimmers, Mumford & Sons och Band of Horses. Kanske inte så konstigt om man ser till nyss nämnda namn, för det finns en bredd dem emellan. Den gamla folkmusiken ses mest som en krydda att använda i en urban sonisk mix. Folkmusikens uppsving kan snarare ses som en logisk fortsättning på musikhistorien. För regelrätt rock och pop känns ganska urtvättat. Och elektroniska inslag är inte längre nytt. Så ta det tillbaka till rötterna, skruva upp tempot och plocka upp allt du kör förbi på vägen genom din tidsresa. Sedan är det bara att hoppas att du inte krockar med någon av de andra resenärer som också insett charmen i den här metoden.

The Builders and The Butchers är ibland farligt nära att råka ut för just detta. Att braka rakt in i ett annat band som spelar musik som låter nästan likadant; nämligen The Decemberists. Men det gör de inte. För i så fall hade man kunnat säga ”The Decemberists är ett bättre band” alternativt ”The Builders and The Butchers är ett bättre band”. Men så är inte fallet, för den här skivan är lite hårdare, lite snabbare och lite smutsigare än vad The Decemberists någonsin blir. Och ingen är gladare över detta än vad jag är. För jag älskar dem båda.

Visst finns det låtar här som håller en något lägre klass än till exempel ”Down In This Hole”. Men vilken skiva har inte små dippar? Det är inte 2009 års bästa album. Det är inte ens 2009 års bästa album med inslag av folkmusik. Men det är riktigt bra. Synd bara att The Builders and The Butchers väljer att avsluta skivan med en låt som låter som ett samarbete mellan Moby och den där ytterst irriterande kvinnan som sjunger på ”The Great Gig In The Sky” med Pink Floyd.


Anton:

The Builders & The Butchers är ett helt nytt band för mig men den sorts musik de spelar har länge legat mig varmt om hjärtat. Personliga favoriter som O' Death och Mumford & Sons känns inte allt för långt borta när jag lyssnar igenom Salvation Is A Deep Dark Well. Skivan börjar på ett övertygande sätt med Golden And Green och fortsätter än starkare med skivans bästa spår Devil Town. Just Devil Town skulle lika gärna kunna finnas med på en av Johnossis skivor, om man bytte ut de akustiska stränginstrumenten mot en skränig elgitarr.

Det positiva på skivan är de mångsidiga arrangemangen och den rikliga instrumenteringen som gör alla låtar intressanta. Ett minus är dock sångaren Ryan Solle som stundtals sjunger lite för surt för min smak, till exempel i låten Barcelona som blir lite av ett irritationsmoment och jag längtar efter de instrumentala partierna (som är alldeles för få i den låten).

Salvation Is A Deep Dark Well är helt klart värd att lyssna på, speciellt Devil Town och The Wind Has Come som är skivans höjdpunkter.