Priscilla Ahn är ännu en i mängden av kvinnor som med hjälp av en akustisk gitarr försöker göra vacker musik om kärlek. Skillnaden mellan Ahn och många andra är att hon lyckas.A Good Day släpptes 2008 på det kultförklarade skivbolaget Blue Note Records, men skivan har inte många likheter med den bebopjazz som bolaget blev kända för under femtiotalet. Visserligen kan man stundtals höra likheter med Norah Jones, speciellt i låten Leave the Lights On, men där stannar jazzreferenserna. Istället leds musiken in i den amerikanska folkmusiken och bildar den form av singer/songwritermusik som Maria Taylor, JayMay och i viss mån Feist även står för (och gör alldeles lysande).
Att Priscilla Ahn lyckas med sina kärlekslåtar beror till största delen på hennes späda nästan viskande röst som verkligen når ut till lyssnaren. En annan sak som bidrar är de varierande arrangemangen som förstärker sångmelodin. Trots att sångtexterna när man läser dem känns som rent dravel så lyckas Ahn få dem att kännas otroligt autentiska när hon försiktigt men på ett lekande sätt framför dem.
Förra året spelade Priscilla Ahn på Hultsfredsfestivalen, en spelning som inte lockade speciellt mycket folk, vilket egentligen inte är så konstigt då hon inte gjort sig något större namn i Sverige. I USA har hennes musik använts flitigt i diverse TV-serier och filmer som i till exempel Greys Anatomy och Love Happens.
A Good Day på Spotify.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar