Konsertrecension: Wavves, Debaser Slussen, Stockholm, 6/12

Jag har bara varit på Debaser i Stockholm en gång förut. Det finns två markanta skillnader mellan den gången och det här. För det första så är medelåldern betydligt högre än sist. För det andra så är det mycket glesare framför scenen den här gången. Jag hör någon säga att det är ganska mycket folk, vilket jag ej kan hålla med om. Kanske är det många för att vara Debaser, kanske är det många för att vara Debaser en söndagskväll, men i mina ögon är det ändå få då jag hade väntat mig att Wavves skulle locka långt många fler besökare till stället, den något opassande veckodagen till trots.

Nåväl, före Wavves så spelar bandet Happiness. Det är för mig en ganska medioker upplevelse, inte för att det på något vis är en dålig konsert utan för att jag är utled på den här typen av indierock. Det största nöjet i deras konsert ligger i att sångaren låter som Jamie Stewart i Xiu Xiu.

Strax efter att Happiness går Wavves på och redan från första stund så dränks lokalen i gitarrskrän som verkligen skär i öronen, fast på det där bra sättet. Backad av en bassist och en trummis som gör precis vad de ska, varken mer eller mindre, så levererar Nathan, som ÄR Wavves, sin "hits" på löpande band. "To The Dregs", "Weed Demon", "Wavves" och "So Bored" är några låtar som avverkas. Även några nya låtar spelas varav en går under namnet "Idiot". Det märks att Nathan har utvecklats som låtskrivare, det händer mer i de nya låtarna än bara popmelodier dränkta i dist. Detta på både gott och ont, visst kanske det blir lite intressantare, men en stor del av charmen med Wavves är just att allt vad melodier heter tvingas slå sig igenom en vägg av distade lo-fi-gitarrer.

Hur som helst så bjuder kvällen inte på några större överraskningar, alla låtar man förväntar sig spelas, allt är så härligt oljudigt som man tänkt sig och Nathan är precis sådär dryg som man förväntar sig. Hans mellansnack går nästan helt ut på att han ber publiken om syra, eller vad som helst i berusningsväg eftersom måndagen är deras första lediga dag på turnén. Folk i publiken svarar med att erbjuda både LSD och ecstacy och allt är precis som jag alltid föreställt mig en Wavves-konsert.

Det bästa med konserten är ändå slutet, det är därför man förstår varför genren Wavves verkar inom går under namnet shitgaze, shoegazerns punkiga lillebror. Spelningen avslutas nämligen med ett noiseparti värdigt My Bloody Valentine, om än något kort i jämförelse med deras dito.

Konsertrecension: The Mars Volta, Cirkus, Stockholm, 30/11

OBS. Om det nu var så att arrangörerna gått ut med att spelningen skulle börja vid åtta så ber jag om ursäkt för min inledande bitterhet, för jag hade totalt missat detta faktum.

Jag kan inte hjälpa det, men ibland känns det som att The Mars Volta är lite för pretentiösa för sitt eget bästa. Närmare en timme efter utsatt tid så gör bandet äntligen entré, men jag misstänker nästan att de var försenade med flit, för jag vill minnas att det var likadant sist jag såg dem, även då på Cirkus. En annan sak som får mig att känna prettovibbar är att när Cedric Bixler-Zavala, sångaren, säger "Thank you" första gången under kvällen så skriker en person brevid mig till sin kompis "HAN SA THANK YOU", fullkomligen i extas, som om att det vore något helt fantastiskt, men det kanske det är?

Nåväl, pretto eller ej gör detsamma, för spelningen är riktigt bra, som förväntat. Även om det är Cedric och gitarristen Omar Rodríguez-López som står för de intressantaste bitarna så bör det nämnas att resten av bandet är riktigt kompetent, alla medlemmarna har full koll på sina respektive instrument även om de sällan får något störra utrymme att glänsa med sin skicklighet. Istället så ges Omar som vanligt mycket utrymme att visa upp sin eminenta gitarrteknik, speciellt i de lågmälda partierna som ofta binder ihop låtarna. Det är även det här som bandets styrka, för hur bra det än låter när de spelar sina låtar så är det först när det ges utrymmer för improvisation som jag känner att jag får valuta för pengarna. Omars gitarrspel är något speciellt inom den rockvärld som The Mars Volta trots allt verkar inom, han blandar skalor lånade från världens alla hörn och gör det helt utan att det för den sakens skull låter konstigt för konstighetens skull.

Cedrics sånginsats bör också nämnas, för även om den är imponerande på skiva så är den än mer imponerande live. Han sätter sina höga toner perfekt och visar att hans sångstil är minst lika säregen utan alla effekter som brukar ligga på de vokala inslagen på skivorna. Utöver detta så är hans rörelser på scen bara det något att betala biljettpriset för att få uppleva. Omar har lugnat ner sig och rör sig inte överdrivet mycket, men Cedric håller fortfarande uppe tempot. Han slänger med micstativet och utövar sin egen version av spasmdansen, en dansstil som tyvärr inte syns speciellt frekvent i publiken, jag skulle gärna sett fler som dansade som om de drabbats av ett epelepsianfall.

Setlisten är även den utan kritik, att inleda med Son et Lumiere följt av Inetiatic ESP är effektivt och sätter en stark inledning. Styrkan håller dock i sig och under spelningen blandas de friskt från alla skivor, dock främst från Octahedron, De-Loused in the Comaorium och Frances The Mute. Låtarna från Octahedron funkar förvånansvärt bra live, med tanke på att skivan i mitt tycke en ganska ljummen platta, men sen valde de även de bästa spåren därifrån. Till höjdpunkterna under spelningen hör Goliath, L'Via L'Viaquez, Cotopaxi, ja, början överlag är helt fantastisk, rent låtmässigt.

Om något negativt ska sägas om spelningen, och det ska det, så är det väl det att inget under spelningen egentligen överraskade, bandet gjorde precis vad jag förväntade mig och låtvalen var fruktansvärt bra, men knappast något förvånande för mig. Men sen har jag inte så stor koll på vad som brukar spelas heller. Kanske fick jag uppleva något speciellt?

Konsertrecension: Monsters of Folk, Filadelfiakyrkan, Stockholm 19/11

Det är synd om folk som går på gudstjänst, för kyrkans stolar är utformade så att man inte ska kunna somna där. Men oftast pågår inte dessa tillställningar i två timmar. Det gör heller inte aftonens event – det pågår i tre och en halv. Men medan rumpa och rygg lider i det tysta, så njuter öga och öra desto mer. Framförallt vid den tidpunkt då de två förstnämnda helt domnat bort.

Monsters of Folk börjar sin spelning i Filadelfiakyrkan med den svängiga låten ”Whole Lotta Losin’”, som kanske hade varit snäppet vassare om man faktiskt sett låtens skapare, M. Ward, som tyvärr gömmer sig bakom pianot. Och sedan, på klassiskt Dylanmanér, blir det mörkt mellan varje låt. När ljuset åter slås på så har bandmedlemmarna bytt plats, instrument, eller helt enkelt gått av scenen. Man varvar låtar från bandets debutskiva med låtar av Bright Eyes, My Mornings Jacket och M. Ward solo.

Konserten börjar en aning trevande med ett ljud som är under all kritik, speciellt i de ”rockiga” låtarna som ”Man Named Truth” och Bright Eyes-låten ”Soul Singer in a Session Band”, där man har svårt att urskilja instrument och sång ur den stora ljudmassan. Det känns även som att tempot på låtarna är lägre än vad de är på skiva, vilket gör att de känns aningen sega. I de första låtarna med full settning kan man även förnimmas av en viss otighthet, speciellt från trummisen Will Johnsons sida, detta var dock inget som fortskred så värst länge utan resten av konserten skötte han med bravur bakom trumsetet.

Att bilda så kallade supergrupper är ingen dum idé alls, så länge medlemmarna kommer från ungefär samma genrer – Monsters of Folk är ett bra exempel på detta. En person som gillar M. Wards musik tilltalas nog både av Bright Eyes och My Morning Jackets, men man märker att publiken är lite uppdelad och applåderar lite extra när ens favorit spelar en egen låt. Ett nummer som däremot fick hela publiken att tjoa av förtjusning var M. Wards ”ragtimesolo” på akustisk gitarr, detta tillhörde utan tvekan en av kvällens höjdpunkter och blev även en liten brytpunkt då man resten av konserten inte längre tänkte på rygg- och rumpvärken utan istället njöt av den (nästan) ständigt trollbindande musiken.

I och med Monsters of Folks debutskiva så har den otroligt produktive Conor Oberst släppt fyra fullängdsalbum på lite mer än två år. Bright Eyes senaste skiva, Cassadega (2007), präglades av folk-inspirerade rocklåtar vilket han utvecklade under två album i sitt soloprojekt tillsammans med The Mystic Valley Band. Med bandkamraterna i Monsters of Folk har han utvecklats ytterligare och verkar nu gå mot ett mer noisepoppigt sound, i alla fall om man ska utgå från liveversionerna av Bright Eyes-låtarna ”Another Travelin’ song” och kvällens överlägset bästa nummer ”Hit the Swich”. För Bright Eyes-entusiasterna i publiken var nog ”Kathy with a K’s song” och ”The Big Picture” lika oväntade som fantastiska. Medan ”Smoke Without Fire”, urspungligen inspelad ihop med M Ward, lika given som Mike Mogis mandolinintro i ”We Are Nowhere And It’s Now”.

Ward-fansen fick även de sitt med låtar som ”Chinese Translation” och ”One Life Away”. Jim James bjöd på bland annat låtarna ”Golden” och ”Look At You”. Bland höjdpunkterna av bandets gemensamma låtar kan ”Map Of The World”, och lugna ”The Sandman, The Brakeman And Me” – om att sova på tåg – vara värda att nämna.

Ofta spelar hela bandet varandras låtar, och det är även vanligt att man delar upp verserna mellan sångarna. Detta leder till att alla gör varsin tolkning av sångmelodin och helt enkelt ändrar den så man inte längre känner igen den. Detta är troligen mer givande för bandet än vad det är för publiken.

Sammanfattningsvis kan man säga att Monsters of Folk skulle passa bättre i en lokal med stående publik. Det blev inget direkt samspel i Filadelfiakyrkan, utan när bandet hoppade runt i de mest ”hårda” partierna så satt publiken och nickade lite lätt med huvudet och stampade takten med högerfoten. Bandet verkade dock inte störa sig på den sittande publiken utan spelade med ett stort leende på läpparna genom hela konserten. De verkar ha väldigt roligt tillsammans och bli inte förvånade om det kommer en uppföljare på deras debutskiva nästa år!

Konsertrecension: Nick Cave, Chinateatern, Stockholm 20/10

I juni regnade det. Men några tusen fick se en av sommarens allra bästa konserter. Redan när Nick Cave öppnade med ”Tupelo” i regnet, visste vi som var där att det skulle bli något stort. En och en halv timme med en rockande, galen Messias på en leråker i Stockholm.
Bara fyra månader senare är han tillbaka i Stockholm. Denna gång inomhus inför drygt 1 000 personer. 1 000 förväntansfulla personer, på en sedan länge utsåld Chinateater, som får se en av höstens allra bästa konserter. Denna gång utan Bad Seeds, bara kompad av en basist och Warren Ellis på gitarr, mandolin, trummor och fiol. Själv spelar Cave gitarr och orgel.

Men det är att gå lite i förväg. För konserten börjar med att Nick Cave läser högt ur sin senaste bok – The death of Bunny Munro – med suggestiv musik och en film som hade kunnat vara gjord av David Lynch, i bakgrunden. Under spelningens gång kommer detta inslag återkomma ytterligare två gånger (varje gång med ny film och ny musik).
Konserten är en del av en väldigt kort Europaturné och på grund av ställets storlek får publiken tillfälle att ställa frågor till honom. Oftast ganska tråkiga frågor, men Cave lyckas oftast komma med bättre svar än frågorna förtjänar. Som när någon frågar hur hans relation är med Gud och han svarar:

– Dålig. Eller; min relation till honom är bra. Hans relation till mig däremot…

Eller när någon annan frågar vad som hänt med hans mustasch:

– Frun gillade inte den. Det var som att kyssa en gammal dörrmatta. Som luktade curry och cigarettrök. Så en dag tog hon mina sömntabletter, drogade mig och rakade av den när jag sov.

Spelningen blir i och med detta väldigt intim. Cave pratar med vissa enskilda personer i publiken, ger dem smeknamn och ställer ibland frågor till publiken. Dessutom ger han sig ut i publiken när en kvinna frågar om hon kan få en kram.
Ni hör själva att konserten tillhör de som kommer att räknas som klassiska om några år, och då har vi ännu inte talat om det soniska. För det förekommer en del låtar också.
Det är nästan samma låtar som spelades i somras, som dyker upp under kvällen. Bland annat ”Lucy”, ”Dig Lazarus, Dig”, ”The Mercy Seat”… Ja, listan kan göras lång. Men vad gör det, när det handlar om dessa låtar? Och vad gör det, när många av dem är omarrade för att passa det mindre bandet? Vissa låtar till och med så omarrade att det – på klassiskt dylanmanér – tar ett tag innan man inser vilken låt han spelar. Som i den fantastiska versionen av ”Red Right Hand”.
Låtlistan har dock lite fler av Caves lugnar låtar och mindre av de hårda än i somras. Låtar från Boatmans Call och No More Shall We Part får större plats. Men störst plats tar låtarna från snart 20 år gamla The Good Son. Tre av skivans nio låtar avverkas (visst, alla dessa tre spelades även i somras, men de passar bättre på en teater än på ett kallt och regnigt väckelsemöte). Där jag sitter tänker jag också på skivans omslag; Cave framför en flygel – precis som ikväll…

En magisk kväll.