OBS. Om det nu var så att arrangörerna gått ut med att spelningen skulle börja vid åtta så ber jag om ursäkt för min inledande bitterhet, för jag hade totalt missat detta faktum.Jag kan inte hjälpa det, men ibland känns det som att The Mars Volta är lite för pretentiösa för sitt eget bästa. Närmare en timme efter utsatt tid så gör bandet äntligen entré, men jag misstänker nästan att de var försenade med flit, för jag vill minnas att det var likadant sist jag såg dem, även då på Cirkus. En annan sak som får mig att känna prettovibbar är att när Cedric Bixler-Zavala, sångaren, säger "Thank you" första gången under kvällen så skriker en person brevid mig till sin kompis "HAN SA THANK YOU", fullkomligen i extas, som om att det vore något helt fantastiskt, men det kanske det är?
Nåväl, pretto eller ej gör detsamma, för spelningen är riktigt bra, som förväntat. Även om det är Cedric och gitarristen Omar Rodríguez-López som står för de intressantaste bitarna så bör det nämnas att resten av bandet är riktigt kompetent, alla medlemmarna har full koll på sina respektive instrument även om de sällan får något störra utrymme att glänsa med sin skicklighet. Istället så ges Omar som vanligt mycket utrymme att visa upp sin eminenta gitarrteknik, speciellt i de lågmälda partierna som ofta binder ihop låtarna. Det är även det här som bandets styrka, för hur bra det än låter när de spelar sina låtar så är det först när det ges utrymmer för improvisation som jag känner att jag får valuta för pengarna. Omars gitarrspel är något speciellt inom den rockvärld som The Mars Volta trots allt verkar inom, han blandar skalor lånade från världens alla hörn och gör det helt utan att det för den sakens skull låter konstigt för konstighetens skull.
Cedrics sånginsats bör också nämnas, för även om den är imponerande på skiva så är den än mer imponerande live. Han sätter sina höga toner perfekt och visar att hans sångstil är minst lika säregen utan alla effekter som brukar ligga på de vokala inslagen på skivorna. Utöver detta så är hans rörelser på scen bara det något att betala biljettpriset för att få uppleva. Omar har lugnat ner sig och rör sig inte överdrivet mycket, men Cedric håller fortfarande uppe tempot. Han slänger med micstativet och utövar sin egen version av spasmdansen, en dansstil som tyvärr inte syns speciellt frekvent i publiken, jag skulle gärna sett fler som dansade som om de drabbats av ett epelepsianfall.
Setlisten är även den utan kritik, att inleda med Son et Lumiere följt av Inetiatic ESP är effektivt och sätter en stark inledning. Styrkan håller dock i sig och under spelningen blandas de friskt från alla skivor, dock främst från Octahedron, De-Loused in the Comaorium och Frances The Mute. Låtarna från Octahedron funkar förvånansvärt bra live, med tanke på att skivan i mitt tycke en ganska ljummen platta, men sen valde de även de bästa spåren därifrån. Till höjdpunkterna under spelningen hör Goliath, L'Via L'Viaquez, Cotopaxi, ja, början överlag är helt fantastisk, rent låtmässigt.
Om något negativt ska sägas om spelningen, och det ska det, så är det väl det att inget under spelningen egentligen överraskade, bandet gjorde precis vad jag förväntade mig och låtvalen var fruktansvärt bra, men knappast något förvånande för mig. Men sen har jag inte så stor koll på vad som brukar spelas heller. Kanske fick jag uppleva något speciellt?
Inlägg
