Idag är det julafton och jag antar att ni inte orkar läsa något långt inlägg här. Istället bjuder jag på ett kort och koncist om en av årets bästa jullåtar.
Jullåtar är ofta skit, ja, men det finns några pärlor. Och när mysdeppiga Tracey Thorn bestämde sig för att ge ut en julskiva tidigare i år, gjorde hon inte bara en av de bästa julplattorna någonsin. Nej, skivan tillhör även Traceys bästa skivor överhuvudtaget och skivan tog sig in på plats 13 på min lista över årets bästa album.
Skivan innehåller bland annat en cover på Sufjan Stevens bästa jullåt (och han har spelat in 100 jullåtar) "Sister Winter". Men även "Like a Snowman" signerad Stephin Merritt, mest känd från The Magnetic Fields. Mig veterligen finns denna låt inte inspelad i någon annan version än Traceys, vilket inte gör så mycket, för Traceys pipa plus Stephins penna innebär magi.
Få kan salutera kärleken som The Magnetic Fields' Stephin Merritt. Tänk efter. Vet du någon annan som släppt en trippelskiva med enbart kärleksrelaterat material som man faktiskt kan lyssna igenom utan att;
A, Skämmas lite för alla överanvända kärleksfloskler B, Få hål i tänderna av hur übersött allt är C, Tröttna efter den tionde låten om ett uppbrott (ja, jag tittar på dig Robyn).
Varför Merritt bestämde sig för att göra denna, nästan överdrivna, kärleksförklaring till kärleken är oklart. Somliga menar att det var för att han ville visa sig duktig, andra att det var ett vad mellan honom och någon annan. Vad som däremot är klart är att i processen skapades flera guldkorn. Skivan har hela 69 spår och långt ifrån allt är bra. Just därför har jag förberett en liten guide som är tänkt att vägleda dig på den emotionella berg-och-dalbana som är skivan 69 Love Songs.
1, I Think I Need A New Heart 2, I Don't Want To Get Over You 3, My Only Friend 4, All My Little Words 5, The Book Of Love 6, Yeah! Oh, Yeah 7, Meaningless
Stephin Merritt (mest känd som mannen bakom The Magnetic Fields) har släppt två filmsoundtrack. När Popbrus fortfarande var i spädbarnsstadiet skrev jag om det ena, nu är det dags att skriva om det andra. Där Eban And Charley till stora delar bestod av märklig instrumentalmusik och bara då och då bjöd på små poppärlor, är Pieces of April något helt annat.
The Magnetic Fiels 69 Love Songs är ett mästerverk helt utan svaga stunder. Men på grund av antalet låtar på den skivan kan den kännas tung att ta till sig. Då kan man ge sig an Pieces of April först, för att få en aptitretare. Skivan innehåller nämligen tre av ovan nämnda skivas höjdpunkter. Pieces of April är en bra introduktion överhuvudtaget till upphovsmannens musik. För skivan innehåller även två tidigare släppta spår under namnet The 6ths. Halva albumet kan alltså ses som en greatest hits.
Andra halvan av skivan bör dock tilltala såväl gamla fans som nytillkomna lyssnare. Det är fem spår som likaväl hade platsat på 69 Love Songs. Starkast av dessa är öppningsspåret ”All I Want To Know” (”All I want to know is do you still want me? And, if not so, why do you still haunt me?”) samt ”Dreams Anymore” (“No, she don’t believe in his dreams anymore, and what’s more, she’s probably right”).
Och kalaset avverkas på 26 minuter, så ni behöver inte lägga ner mycket tid för att ge denna lilla pärla en chans utan svaga stunder. Lyssna på Pieces of April på Spotify!
Det var ett tag sen nu, men det fanns en tid då jag bara lyssnade på smal pop. Sedan kom det av sig. Vyerna breddades och det där glömdes bort lite grann. Men i februari i år bar det av till London och Popfest för att se Ballboy. Och där i virrvarret av bra och mindre bra pop dök de upp; Allo Darlin'.
Igår bar det av till Jönköping för att se bandet igen. Och det var ännu en gång grymt. Allo Darlin' är verkligen ett liveband, med en sångerska i Elizabeth Morris som lever ut sin glädje på scenen. I Jönköping spelade även Moustache of Insanity och Smittens. Men det var Allo Darlin' som dröjde sig kvar när bilen lämnade staden vid Vättern.
Skivan då? Först kan jag säga att detta är klanderfri pop som gör mig glad. Sättningen ukulele, trummor, bas och gitarr sitter som en smäck. Kanske att ukulelen borde komma längre fram i ljudbilden. ”The Polaroid Song” är en klockren hit. ”Dreamin'” likaså, med Max Andrucki från Smittens på Stephin Merritt-klingande sång. ”Kiss Your Lips” är genial, med Weezer-allsången som utbryter i mitten... Och att sno textrader från Johnny Cash är ett grepp som alltid uppskattas.
Anmärkningar? Ja, två. De är bättre live. Låten ”Tallulah” är inte med. Och den är lysande. Elizabeth upplyser dock att den förmodligen kommer att vara med på gruppens nästa album – som hon beskriver som mörkt. Vi får se. Jag tror det kan bli bra.
Som ni förstår av rubriken så har vi denna vecka valt låtar från fem olika konstellationer med en specifik person som gemensam nämnare. Under våra namn står namnet på den person vi har valt.
Refused - Poetry Written In Gasoline Refused är antagligen Dennis Lyxzéns mest kända band, här är en av deras mindre kända låtar.
The (International) Noise Conspiracy - The Reproduction of Death I början så var T(I)NC ett helt fantastiskt band, men skiva för skiva så mattades det underbara ner.
The Lost Patrol - Golden Times Dennis spelar pop, men endast ibland gör han det övertygande, här är ett av tillfällena.
The Lyxsénz (feat. Inge) - Runaway Syskonen Lyxzén spelar gamla covers på deras pappas födelsedag, för några månader sedan fanns fler videos, nu verkar endast denna finnas kvar.
Final Exit - Respect 2007 så återförenades Sandströms och Lyxzéns gamla hc-band de hade tillsammans innan Refused-tiden, ganska kort efter spelningen bildades AC4.
Lullaby For The Working Class - Good Morning Mike Mogis spelar tillsammans med sin bror A.J Mogis, Cursive-sångaren Ted Stevens och trummisen Shane Aspegren (en svenskättling kanske?). Bandet släppte sitt sista album 1999.
Maria Taylor - Two Of Those Too Den, enligt mig, bästa låten på Taylors första soloskiva "11:11" som producerades av Mogis. På denna låt står Mogis för mandolin- och steel guitar-spel.
Cursive - The Recluse Trots sin producentroll på skivan "The Ugly Organ" så stod Mogis för diverse instrumentinsatser, bland annat spelade han vibrafon på denna låt.
The Concretes - Sunbeams Svenska The Concretes fick på albumet "In Colour" hjälp av Mogis, dels som producent men även som instrumentalist, som på denna låt där han spelar akustisk gitarr.
Jenny Lewis with The Watson Twins - You Are What You Love Lewis soloprojekt når inte upp till samma nivå som hennes band Rilo Kiley, men denna låt svänger som tusan! Mogis är även på Lewis skiva producent och multiinstrumenatlist.
I ett tidigare inlägg här på Popbrus berättade vi att The Magnetic Fields släpper ny skiva i Januari, (se inlägget Här). Vi kan nu informera er om att bandet kommer ge en konsert i Sverige, nämligen i Filadelfiakyrkan i Stockholm den 24 mars.
Stephin Merritts band The Magnetic Fields kommer att släppa en ny skiva den 26 januari 2010. Skivan är döpt till Realism och är uppföljaren till 2008 års skräniga Distortion - återstår att se inom vilken ljudbild Stephinväljer att röra sig inom den här gången...
På skivan följer turné som tar bandet till USA, Kanada och Europa. Än så länge är ingen Sverigespelning bokad. Men bandet har kommit hit de två senaste gångerna de släppt nytt...
Det är höst i en amerikansk kuststad. En man återvänder till denna stad och förälskar sig i en yngre pojke. Alltsammans ackompanjerat av USA:s största surgubbe efter Bob Dylan. Och det blir fint rakt igenom.
Filmen ”Eban & Charley” är en finstämd höstfilm som alltför få har sett. Själv såg jag filmen först efter att ha hört soundtracket, då jag länge uppskattat i stort sett allt Stephin Merritt gett ifrån sig; allt från moderskeppet The Magnetic Fields till barnbokslåtar under namnet The Gothic Archies och reklamlåtar för Volvo enbart uppbackad av ukulele och en barnkör. Men här är det alltså filmmusik som står på dagordningen.
Eller teatermusik ska man kanske kalla det? Stephin sjunger enbart på sex av skivans 16 spår (jag återkommer till dessa sex). Resten är dystra pianon, syrsor och märkliga ljud. Ibland som rena stämningsalster utan melodier och ibland i form av pianostycken. De sistnämnda innefattar även covers på ”O Tannenbaum” och ”Greensleeves” i de mest melankoliska versioner du hört. Men nu över till sången:
”Some Sunny Day” har textrader som inte kan lämna dig oberörd:
Some summer day we’ll dance again
And come what may; I love youGoodbye my friend, goodbye
“Poppyland” är en (i sammanhanget) glad låt, som minner starkt om Magnetic Fields låtar vid den här perioden, det vill säga albumen ”69 love songs” och ”I”.”Maria Maria Maria” – och melankolin kommer tillbaka. Om avsked och olycklig kärlek.”This Little Ukulele” är en kärlekssång om att behöva en hel orkester för att kunna beskriva sina känslor, men allt man har att tillgå är en ukulele. Allt uppbackat av enbart en – japp – ukulele.”Tiny Flying Player Pianos” är skivans vackraste spår. En sång som avslutas med att raden:
Oh, if only I could sleep
upprepas gång på gång; men hela tiden längre och längre bort, tills rösten helt dör bort.”Water Torture” är den sista låt Stephin sjunger på. Den enda behållningen får man med texthäftet framför sig, då hela låten enbart består av ordlekar. Utan texthäfte uppfattar man inte allt, och det hela låter bara fånigt.
Men det är inte bara de vokala numren som gör skivan till en av de mest omistliga soundtracken. Det är kombinationen mellan dessa vackra skapelser och det märkliga som händer emellan dem.
Inlägg
